Boende lista

På Malmgården låser man inga dörrar och varken brickbord eller sömnmedel förekommer. Engagemang och personligt bemötande gör tvingande skyddsåtgärder överflödiga. 

Malmgården ligger i Skara och är ett boende för personer med svåra beteendestörningar på grund av demens eller annan psykisk sjukdom. Vid sidan av tre avdelningar för permanent boende finns en enhet för korttidsboende och växelvård. Där finns även trygghetsplatser för akuta behov.

Anledningen till mitt besök är ren nyfikenhet. För på Malmgården lär man varken använda sig av sömnmedel eller tvingande skyddsåtgärder som låsta dörrar, bälten och brickbord. Är det möjligt? Ja, enhetschef och demenssjuksköterskan Kristina Nilsson-Lindström intygar att det stämmer.

– Vi har istället en levande diskussion kring förhållningssätt och bemötande vid svåra situationer. Frågor som diskuteras kan vara ”vad är viktigt för personen”, ”vilka känslor uttrycker hon” och ”hur kan vi arbeta för att personen ska må så gott som möjligt”.

På Malmgården strävar man efter att arbeta med personcentrerad omsorg och ett relationsinriktad arbetssätt – ett  jagstödjande förhållningssätt och känslomässigt bemötande. Detta blir tydligt under rundvandringen i huset. Vi möter en demenssjuk person med sex potatisskalare i fickorna.

– Jag ser att du skalat potatis, säger Kristina och hälsar glatt utan att kommentera antalet potatisskalare.

Margareta Hellström är demenssjuksköterska och knuten till Malmgården. Hon träffar personer med nydiagnostiserad demenssjukdom i ett tidigt skede, när hon fått kännedom om dessa från primärvården, länssjukvården eller geriatriken.

– Det är positivt att i ett tidigt skede lära känna dessa personer fram till dess att personen flyttar till demensboendet. Då kan man lättare hantera och förstå olika beteenden och personen själv kan uppleva en större tillit och trygghet, menar Margareta Hellström.

Hon understryker vad Kristina Nilsson-Lindström säger. Först arbetar man aktivt med personligt bemötande innan man – i sista hand – tar till läkemedel för att dämpa olika beteenden.                      

– Det gäller att bekräfta personen – ”jag ser dig”, ”här är jag”, ”jag finns här” – om och om igen till dess att personen känner sig trygg, säger Margareta Hellström.

Ett stort ansvar vilar givetvis på vårdbiträden och undersköterskor. Demenssjuksköterskor och enhetschef finns nära till hands och rycker in när medarbetare behöver stöd och hjälp. Var fjärde vecka hålls teamträffar. Då diskuterar man olika fall för att sedan metodiskt pröva sig fram och utvärdera olika tillvägagångssätt. Enheten är även ansluten till svenska BPSD-registret. 

– Därutöver har personalen reflektionsträffar var tredje vecka och handledning var sjätte. Båda är viktiga förutsättningar för att hantera de utmaningar man ställs inför, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Badrummet är ofta platsen för svåra situationer på äldreboenden. God personlig hygien kan krocka med personens intregritet och självbestämmande. På Malmgården brukar man lösa dilemmat genom att lugna, motivera och lirka. Men i ett fall har detta inte fungerat.

– Istället för att konfrontera vårdtagaren och riskera att kränka honom får han tvätta sig på egen hand. Att han mår bra är de absolut viktigaste, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Anhöriga är viktiga. Demenssjuksköterskan och enhetschefen bjuder in till anhörigträffar vid tre tillfällen i samband med att make, maka eller förälder fått en demensdiagnos. Träffarna utgår ifrån de anhörigas önskemål. Fortsättningsvis har man anhörigträff en gång i månaden riktat specifikt till grupper med enbart make, maka eller barn. I herrgruppen har egna initiativ, som att bilda matlag tillkommit.

– Vad skulle ni säga är vinsten med ert sätt att arbeta?

– Tydlighet och ett tillåtande klimat, svarar enhetschefen Kristina Nilsson-Lindström

– Lugnt tempo, flexibilitet och trygghet, menar demenssjuksköterskan Margareta Hellström.

– Uppstår problem kan man lyfta det direkt med kollegorna – för att få stöd och råd, säger sjuksköterskan Åsa Holmberg och tilläger att varje dag är rolig när man känner att man kan få någon att må gott…

Ann-Christin Kärrman

Observatörer besöker verksamheter och återför sedan sina iakttagelser vid ett muntligt samtal och i en skriftlig rapport. Så fungerar systemet med kvalitetsobservatörer i Stockholms stad.

Syftet med observationen är att belysa den faktiska kvaliteten att det som förväntas ske verkligen händer i verksamheten. Fokus är förhållningssätt och bemötande, metoden ska uppmuntra verksamheterna till kvalitetsutveckling. Observationerna har sin bas i vardagsarbetet och ska också stimulera till lärande inom och mellan verksamheter.

– Det handlar om att synliggöra bemötande och relationer, det vill säga omsorgsarbetets kärna, säger Lisbeth Hagman, samordnare för kvalitetsobservatörerna.

Kvalitetsobservatörerna besöker verksamheten under sex dagar varav en till två kvällar. Metoden utgår från värdegrund och teknisk professionalitet i arbetet. Som stöd till kvalitetsobservatörerna i deras analysarbete finns framtagna anvisningar och observationspunkter som bygger på tre processer i verksamheten, omvårdnad, mat och måltider samt stimulans och vila.
 

Kvalitetsobservatör Fariba Heydari berättar att i hennes roll ingår att ge både muntlig och skriftlig återkoppling av omvårdnadsarbetet. 

– Vi utgår från värdegrunden och från en personcentrerad vård och omsorg, säger hon.

Vad tycker då medarbetarna om att bli observerade?

– Första dagen kan personalen känna sig lite övervakad men sedan blir observatörerna ”en fluga i tapeten”. Många medarbetare är glada över att deras arbete blir synligt men också att eventuella brister kan belysas för att förbättra situationen, säger Fariba Heydari, kvalitetsobservatör.

Kvalitetsobservatörerna återkopplar direkt till verksamhetschefen och ofta är också annan ledningspersonal närvarande. Exempel på vanliga förbättringsområden är, att arbeta mer personcentrerat, mer kunskap inom basala hygienrutiner, ökad delaktighet och självbestämmande över måltiderna samt att i genomförandeplanerna bättre beskriva hur saker och ting ska genomföras utifrån en individuell planering.

Även goda exempel tas upp, exempel på sådana är, aktivt värdegrundsarbete, individuellt utformade genomförandeplaner, måltidsstunder där personal sitter ned och ansvarar för att måltiden blir en trevlig stund på dagen 
 

– Personalen visar många gånger ett fantastiskt engagemang och empati för de äldre säger Lisbeth Hagman.

Systemet med kvalitetsobservatörer har nu permanentats efter att ha bedrivits som ett projekt under två år. Bakgrunden till projektet var att stadens politiker ville veta vad som faktiskt sker i det dagliga vård och omsorgsarbetet. De ville ha en fördjupad kvalitetsanalys som komplement till övriga uppföljningar.

En stor del av den uppföljning som tidigare görs fokuserar på struktur och systemkvalitet, uppföljning av riktlinjer, avtal och dokumentation. Kvalitetsanalys med hjälp av kvalitetsobservatörer kompletterar den tidigare uppföljningen genom att den belyser den individuella (personcentrerade) vården och hur man faktiskt arbetar i mötet med den äldre.

Samtliga kvalitetsobservatörer har särskilda kvalifikationer och en lång erfarenhet inom äldrevård- och omsorg. De har utbildats både teoretiskt och praktiskt.

Ann-Christin Kärrman

Läs mer » (pdf)

Den gamla damen från Östeuropa lyssnar förtjust när katten på skärmen talar hennes modersmål. Surfplattan som introducerats på Ljunghaga demenscentrum visar sig ha oanade möjligheter.

Ljunghaga demenscentrum ligger i Höganäs och har sex avdelningar med boende för 61 personer, samtliga med en demenssjukdom. Sjuksköterskan Anna Björklund berättar om en intresserad och kompetent personalstyrka som ständigt arbetar för att förbättra livskvaliteten för sina vårdtagare.

– I det arbetet ligger bland annat att hitta nya lösningar och annorlunda arbetssätt för att omvårdnaden ska bli så optimal som möjligt. Att prova de nya pekdatorerna är helt i linje med det, säger Anna Björklund.

Pekdator, eller surfplatta som det också kallas, liknar en mindre bärbar dator utan tangentbord. Istället för musklick och knapptryckningar styrs den genom att användaren pekar på olika objekt direkt på skärmen.

Med surfplattan kan man gå in på hemsidor, läsa e-post och även ladda ned olika spel och program, så kallade ”appar”. En av ”apparna” består av katt som härmar det man säger och spinner när man rör vid den på skärmen. Den hade undersköterskan Tina Nilsson installerat på sin iPhone-telefon, mest för hennes barnbarns skull.

– I sitt arbete på Ljunghaga hade Tina försökt lugna en mycket orolig gammal dam. Hon hade försökt med bland annat avledning, samtal och massage, allt utan framgång.

Som en sista utväg tog Tina Nilsson fram sin iPhone-telefon och öppnade programmet med den härmande katten.

– Effekten blev omedelbar. Damen lugnade faktiskt ner sig och visade stort intresse för katten på skärmen, säger Anna Björklund.

Denna positiva respons gav Tina Nilsson mersmak. Nästa gång tog hon med sig sin surfplatta, en iPad som hade samma program installerade men med en betydligt större skärm än mobiltelefonens. Surfplattan introducerade med viss försiktighet på utvalda vårdtagare. Anna Björklund:

− Vi var lite oroliga att den skulle verka skrämmande och förvirrande men så blev det inte. Sällan har vi hört så många och hjärtliga skratt. Glädjen var stor när katten härmade det dem sa.

− Man kan dra med fingret på skärmen så att en hund in kommer in i bilden och ”släpper sig”. Anmärkningsvärt är att dem satt och ”touchade” skärmen för att hunden skulle komma tillbaka – utan uppmaning!

Personalen prövade surfplattan främst på vårdtagare som fortfarande hade en kommunikativ förmåga. Men de lät också en vårdtagare från Östeuropa använda den, en dam som är långt gången i sin demenssjukdom. Varken personal eller boende på Ljunghaga talar hennes modersmål, något som gör kvinnan ännu mer isolerad.

– Men när hon väl fick syn på katten på skärmen började hon prata med den med påföljd att den härmade med exakt samma ord – på hennes eget modersmål. Den glädje hon visade då var obeskrivlig.

Anna Björklund betonar att det inte handlar om någon vetenskaplig studie. Men hon tycker att personalens erfarenheter av surfplattan, så här långt, ändå visar hur ny teknik som används på rätt sätt kan öka livskvaliteten för demenssjuka personer. Även för de som är långt gångna i sin demenssjukdom.

– Överraskande var hur snabbt vårdtagarna förstod hur surfplattan skulle användas! Kan hjärnan av ren glädje ”komma ihåg” instruktioner eller triggar man områden i hjärnan som inte är så skadade, frågar sig Anna Björklund.

Ann-Christin Kärrman | Magnus Westlander

Sedan 2010 arbetar personalen på Älandsgården i Härnösand målinriktat för ett demensboende utifrån de äldres behov. Arbetsscheman och rutiner kommer i andra hand vilket har lett till flera positiva förändringar.

De boende är numera lugnare än tidigare och personalen upplever mindre stress och mer arbetstillfredsställelse. Det hävdar gruppchefen Linda Pettersson. Så vad är hemligheten med det nya arbetssättet?

– Det gäller att sitta ned och ta det lugnt, säger Linda Pettersson.

Låter enkelt men hur finns tid att sitta ned när det är så mycket att göra? Linda Pettersson menar att det sparar tid att inte ha oroliga personer som följer dem vart de än går. Det alltid finns en personal som sitter tillsammans med de boende.

– Vi handarbetar, löser korsord, läser, skalar potatis eller tittar på film – särskilt filmer av Astrid Lindgren eller buskis med Stefan och Krister går hem, säger Linda Pettersson.

Älandsgården är ett demensboende med 27 lägenheter. Huset är format som ett E med alla tre avdelningarna belägna i markplan. Uteplatserna mellan avdelningarna är öppna sommartid så att det går att röra sig fritt i både huset och omgivningen.

När en person flyttar till Älandsgården får anhöriga information om hur personalen arbetar.

– De brukar uppskatta att få sitta tillsammans med sin närstående och de övriga boenden – det upplevs ofta som lättare att umgås då, när personalen också finns med. Tidigare gick ofta anhöriga med till rummet men blev då ibland lämnade kvar när den demenssjuke plötsligt gick ut. Jag tyckte så synd om dem, säger Linda Pettersson.

På Älandsgården är två personal ansvariga för nio boenden. De finns tillgängliga från morgon till kväll. Tidigare stressade kvällspersonalen för att se till att de flesta låg till sängs när nattpersonalen gick på sitt pass. Numera är även nattpersonalen involverad i teamet och delar det synsätt som dagpersonalen arbetar efter berättar Linda Pettersson.

– Så nu är det självklart att nattpersonalen hjälper de boende till sängs när de är trötta istället för att rutiner och scheman ska styra detta. De städar också matsal, korridor och TV-rum så att dagpersonalen kan ägna sin tid till de boende, säger hon.

Var femte vecka deltar samtliga medarbetare, dag- och nattpersonal, i ett avdelningsmöte. Då finns tid att reflektera över arbetet och att dela med sig av tankar och idéer. Detta är oerhört värdefullt tycker alla, inte minst arbetsterapeut och fysioterapeut, som numera får input från fler kollegor än tidigare.

Ibland handlar mötena om knepiga fall. Då behöver alla dela med sig av sina kunskaper. Genom att tänka efter och ligga steget före behövs till exempel inga positionsbälten för att begränsa någon som man tror kanske kan ramla.

– Återigen, det handlar om att ta det lugnt och sitta ned tillsammans med de boende. Då fungerar vi som bälte, menar Linda Pettersson

Beteenden som oro, skrik och aggressivitet försöker man i första hand förebygga. Det kan handla om att planera vilka personer som passar att sitta tillsammans eller att minimera syn- och ljudintryck. Någon kan behöva få sitta avskilt.

– Vet vi att en person ofta bli orolig vid 15-tiden. Då försöker vi avleda med olika aktiviteter, kanske virkar. Personen brukar då slå sig ned med oss. Vi kan också ha ett rullbord med en kaffekopp på, så blir det som en ”synbroms”, säger Linda Pettersson.

Personer med skrikbeteende kan få hörlurar med musik att lyssna på eller sitta avskilt med en personal om det lugnar. Vid aggressiva beteenden handlar det om att spegla sig i den demenssjukes situation berättar Linda Pettersson och tar ett exempel.

– Låt säga att en boende är mycket arg och tycker att medboende som sitter i hennes hem måste gå hem. Då kan vi gå åt sidan och säga till vederbörande: ”Jag blir också förbannad, det är på tiden att de går hem”. Sedan kan vi avleda med en kopp kaffe eller en promenad. Det gäller att den demenssjuke känner att vi är på hennes sida.

Genom att ligga steget före och förebygga beteenden som oro och aggressivitet behövs sällan lugnande mediciner och inga sömntabletter. Följden av det blir att få på Älandsgården faller till följd av olämpliga läkemedel.

Ann-Christin Kärrman

Dokumentation uppfattas ibland som något nödvändigt ont. Men faktum är att det kan hjälpa till att lindra och till och med förebygga svåra symptom. Så är det med BPSD-registret anser Cecilia Björklund, verksamhetschef på Ribbings backe äldreboende i Sollentuna.

BPSD står för ”beteendemässiga och psykiska symptom vid demens”. Dit räknas bland annat apati, ångest, motorisk rastlöshet, agitation och vanföreställningar. Det handlar alltså om en rad olika symptom som framför allt skapar lidande för den drabbade och ofta även oro på avdelningarna. 

BPSD är vanligt förekommande på äldreboenden men till skillnad mot glömska och andra typiska demenssymptom går de i regel att behandla, även senare i sjukdomsförloppet. På en del håll sker det rutinmässigt med läkemedel, något som går stick i stäv med Socialstyrelsens riktlinjer. Men på Ribbings backes äldreboende ordinerar man i första hand omvårdnadsåtgärder anpassade efter varje person.

– I grund och botten handlar det om att ge en personcentrerad omsorg säger verksamhetschef Cecilia Björklund och understryker att BPSD-symptom är ett rationellt uttryck för att något inte står rätt till.

Utifrån bland annat levnadsberättelsen kan personalen få hjälp med vilka omvårdadssåtgärder som passar bäst för att behandla ångest, apati eller vilket symptom det nu handlar om.

– Visst, ibland är läkemedel nödvändigt, men för det mesta hittar vi omvårdnadsåtgärder som hjälper. Här är BPSD-registret ett bra och lättarbetat verktyg, säger Cecilia Björklund.

Ribbings backe äldreboende har 32 platser för personer med demenssjukdom. Mellan sex till åtta veckor efter inflyttningen brukar personalen känna personen så pass bra att en BPSD-skattning kan göras. Den brukar ta 45 minuter första gången, sedan en halvtimme vid varje uppföljning. Katarina Ruben Ahlén biträdande verksamhetschef, öppnar BPSD-registret i sin laptop för att demonstrera hur en skattning går till.

BPSD-registret innehåller tolv olika symptom (se högerspalt). För varje symptom som observerats hos personen anges hur ofta det förekommer och allvarligt det yttrar sig, till exempel apati: 2 gånger/dag och måttlig. Detta översätts automatiskt till en poängsumma som sedan illustreras i ett diagram.

Katarina Ruben Ahlén klickar på skärmen och tre staplar framträder. Varje stapel motsvarar ett symptom.

– För just denna person är stapeln för apati högst vilket innebär att detta symptom är allvarligare och/eller oftare förekommande än ångest och hallucinationer, säger hon och pekar på de båda andra lägre staplarna.

– När vi nästa gång gör en ny BPSD-skattning av personen, låt oss säga om två månader, får vi nya staplar som kan jämföras med de gamla. Då kan vi avläsa om de omvårdnadsåtgärder vi har prövat haft någon effekt, säger Katarina Ruben Ahlén.

Men innan lämpliga omvårdnadsåtgärder beslutas försöker man hitta tänkbara orsaker till symptomen. BPSD-registret innehåller en checklista med vägledande frågor, till exempel Har personen ont?, Får hon tillräckligt med mat och sömn? och Finns positiv social samvaro. Även personens medicinlista granskas. Det är inte ovanligt att de som flyttar in står på tio olika preparat eller fler.

– Kanske något läkemedel har biverkningar som framkallar symptomet. En del blir faktiskt lugnare av att lugnade medel tas bort. Men sådana bedömningar kräver samråd mellan sjuksköterska och läkare och en sjuksköterska är därför alltid med vid varje skattning, säger Cecilia Björklund.

I BPSD-skattningarna deltar även kontaktperson, administratör och ofta arbetsterapeut eller sjukgymnast. Administratören, som ofta är en undersköterska, är särskilt utbildad i BPSD-registret och den som matar in uppgifterna. Skattningen är annars ett teamarbete. Det gäller inte minst i det sista steget då man ska enas om vilka omvårdnadsåtgärder som ska prövas mot personens symptom.

– Alla i teamet har sina erfarenheter, ser saker utifrån sina perspektiv. Just därför blir det ofta fruktbara diskussioner runt personen. Vid varje skattning lär man sig något nytt, säger fysioterapeut Snezana Mirkovic-Kozak.

Verksamhetschef Cecilia Björklund intygar att så är fallet, det har hon märkt på flera sätt. Förr efterfrågade personalen oftare behovsmedicinering vid BPSD. Nu ser de först andra alternativ och prövar kanske korta promenader eller en stunds taktil massage.

– Och det var länge sedan vi tog in extrapersonal för att hjälpa en person med svåra symptom. Det beror inte på besparingar utan för att det helt enkelt inte har behövts, säger hon.

Ju fler BPSD-skattningar som görs desto mer erfarna blir personalen att identifiera olika symptom och hitta lämpliga omvårdnadsåtgärder. En svårare utmaning, anser Cecilia Björklund, är den som väntar efter att skattningen gjorts. All berörd personal måste känna till och utföra omvårdnadsåtgärderna på samma sätt, så gott det går. Detta sker inte automatiskt och på Ribbings backe arbetar ledning och personal mycket med att utveckla genomförandedelen.

I personalrummet på varje avdelning skrivs de beslutade BPSD-åtgärderna för varje boende upp på en whiteboard. Nyligen har personalen även börjat ”bocka av” när en BPSD-åtgärd utförs. Avdelningarna har valt olika sätt för detta men syftet är detsamma: att få mer tillförlitliga uppföljningar.

– Ta en person med ångest som ordinerats egen tid med personal, kanske halvtimmes högläsning tre dagar i veckan. Om uppföljningen visar att ångesten kvarstår, beror det på att högläsning inte hjälpte eller på att personalen bara hann med att läsa någon gång ibland?, säger Katarina Ruben Ahlén och fortsätter:

– Det är också viktigt att vi lär oss skilja på syftet med insatserna. En person kan ju ha taktil massage som ett led i en god omvårdnad, medan för en annan handlar massagen om att försöka lindra ett BPSD-symptom, säger Katarina Ruben Ahlén.

Uppföljningsdatum bestäms vid varje skattning. För boende som inte längre uppvisar BPSD görs ändå en skattning efter sex månader. 

– Även om symptomet försvinner dyker det ibland upp igen eller också tillkommer ett annat BPSD-symtom när demenssjukdomen fortskrider eller det sker förändringar i vårdmiljön. BPSD blir man aldrig färdig med, det är något som man kontinuerligt måste arbeta med, säger Cecilia Björklund.

Magnus Westlander

I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.

På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.

– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.

– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.

Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.

 – Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
 

Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.

Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artikel.

Helene Skedebäck vill hellre lyfta fram alla ideella krafter: hennes konstnärskusin som målat interiörerna, Lottas man som snickrat verandan och alla som skänkt möbler till verksamheten. Och så hennes dotter, förstås. Isabelle Skedebäck är utbildad djurinstruktör och har bland annat valt ut husdjur med beteenden och temperament som är lämpliga i vårdmiljöer. Säkerhetsaspekterna är jätteviktiga betonar både mor och dotter som förutom den utbildade vårdhunden har köpt in två lugna marsvin av rasen lunkaryd.
 

Men varför djur på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom? För Helene Skedebäck verkar det finnas tusen goda skäl. Djur sprider glädje, att se Piccolina vifta på svansen och göra konster är lustfyllt. Djur betyder också att där finns någon att bry sig om utan att relationen ställer några krav. Att sitta en stund med en hund eller ett marsvin i knäet är naturligt sätt att stilla oro inflikar Isabelle Skedebäck. 

– Sedan är det något särskilt med sådant man uppfattar som sött att titta på, det är en känsla som går direkt till hjärtat, säger Helene Skedebäck.

Men Sjöbrisen är mer än husdjur. Gästen Anita ser särskilt fram emot promenaderna längs Mälaren. 

– Det är så härligt att gå och titta på barnen som badar, när de kastar sig i vattnet. Ibland har vi med oss matsäck och grillar, säger hon.

Sjöbrisen naturnära läge är ingen slump. I flera år letade de båda Silviasystrarna efter en lämplig lokal där omgivningens karaktär var avgörande. Helene Skedebäck har svårt att tänka sig en bättre plats än den de fann. Dagverksamheten ligger i ett modernt bostadsområde, på nedre botten, med endast ett par minuters promenad till en småbåtshamn. Där kan man vika av till höger, passera badklipporna och fortsätta till Vinterviken. Eller också går man till vänster längs vattnet, fram till en 4H-gård och Klubbensborg, ett kulturskyddat område med café i lantlig miljö.

– Vi går ut varje dag och ibland tar vi med oss lunchpaket. Oavsett vilken väg vi väljer slipper vi biltrafik. Det finns gott om rastplatser och naturen är helt underbar. Man kan inte tro att vi är bara befinner oss en kvart från Stockholms innerstad, säger Helene Skedebäck entusiastiskt.
 

I Stockholms stad är det för närvarande kö till dagverksamheter för demenssjuka. De som sökt och fått plats på Sjöbrisen förenas av en vilja att få vistas ute mycket, ett önskemål som i många fall förmedlats av anhöriga.

– Men det finns förstås skillnader i fysiska förutsättningar, dessutom kan det ha hänt något som gör att en gäst inte orkar gå lika långt som vanligt. Eftersom vi är tre ”heltidare” här kan vi bilda olika promenadgrupper. För vissa kan det ibland räcka att gå runt grannhuset och sätta oss i den vackra trädgården.

– Viktigast av allt är ändå att vi erbjuder en plats där var och en får vara sig själv, säger Helene Skedebäck.

Magnus Westlander