Lästips

Instrument kan avläsa problem vid förflyttningar 

Varför klarar inte jag att hjälpa Agda att ta sig ur rullstolen när min arbetskamrat gör det? Frågan ställs nog då och då inom demensvården. En avhandling från Örebro universitet kan ha både svaret och lösningen. 

Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.

– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:

– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser...

Varför klarar inte jag att hjälpa Agda att ta sig ur rullstolen när min arbetskamrat gör det? Frågan ställs nog då och då inom demensvården. En avhandling från Örebro universitet kan ha både svaret och lösningen. 

Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.

– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:

– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.

Bedömningsinstrumentet innehåller totalt 17 frågor. Åtta av dem berör vårdtagaren och handlar om bland annat rörelsemönster, kroppskontroll och behov av stöd. Resten av frågorna kretsar kring vårdarens beteende; hur information ges, förmågan att hålla kontakt och anpassa sig till vårdtagaren.

I sin forskning har Charlotta Thunborg både intervjuat vårdpersonal och videofilmat olika situationer, till exempel när en vårdtagare vägrar att ta emot hjälp för att kunna förflytta sig. Genom att pröva olika åtgärder och mäta deras effekt kunde Charlotta Thunborg se när motståndet hos vårdtagaren minskade. Ett vanligt problem var till exempel att vårpersonalen erbjöd för många alternativ samtidigt.

– Genom att låta vårdaren gå ut en stund fick vårdtagaren möjlighet att göra en sak i taget. På så sätt ökade tilltron till den egna förmågan, något som gjorde det lättare att erbjuda hjälp på ett sätt som personen med demenssjukdom kunde ta emot, säger Charlotta Thunborg.

Bedömningsinstrumentet som Charlotta Thunborg testat är framtaget för forskningsändamål men kan även användas i den kliniska vardagen på demensboendet. Behovet av ett sådant instrument finns och hon har förhoppningar om att kunna utveckla en enklare och mer hanterbar version i framtiden. 

– Arbetsterapeuter och fysioterapeuter arbetar ju ofta konsultativt i äldreomsorgen och jag tror att sådan förenklat bedömningsinstrument skulle vara efterfrågat till exempel när de handleder vårdpersonal, säger Charlotta Thunborg.

Magnus Westlander

Charlotta Thunborgs avhandling heter Exploring dementia care dyads' person transfer situations from a behavioral medicine perspective in physiotherapy: development of an assessment scale, länk till avhandlingen

 

 

Charlotta Thunborg
Charlotta Thunborg, fysioterapeut, har testat ett bedömningsinstrument vid förflyttningar i demensvården. 

Landets första Silviafysioterapeuter diplomeras 

Den 18 april fick Sverige sina första Silviafysioterapeuter. Vid en ceremoni i Kungliga slottet diplomerades sju fysioterapeuter på magisterutbildningen i demensvård vid Karolinska Institutet. En av dem var Emma Gard, verksam vid Aleris Salabacke Plaza i Uppsala.

Bild på Drottningen och Silviafysioterapeut Emma Gard
Emma Gard får ta emot diplom av Drottning Silvia. Foto: Yanan Li

Svenskt Demenscentrum talade med Emma Gard hösten 2015, innan hon påbörjat utbildningen vid Karolinska institutet. Då hade hon just fått ett positivt besked, att Alzheimerfonden skulle stå för kursavgiften. Efter två års studier, som inkluderar hennes vetenskapliga arbete om fallprevention, kan hon nu titulera sig Silviafysioterapeut. Svenskt Demenscentrum gratulerar.

– Tack! Det kändes stort men också pirrigt att få ta emot diplom av Drottningen, inför publik och allt runt omkring. Så det är nog först nu som jag börjat smälta det här, säger Emma Gard i telefon, dagen efter den högtidliga ceremonin i...

Bild på Drottningen och Silviafysioterapeut Emma Gard
Emma Gard får ta emot diplom av Drottning Silvia. Foto: Yanan Li

Svenskt Demenscentrum talade med Emma Gard hösten 2015, innan hon påbörjat utbildningen vid Karolinska institutet. Då hade hon just fått ett positivt besked, att Alzheimerfonden skulle stå för kursavgiften. Efter två års studier, som inkluderar hennes vetenskapliga arbete om fallprevention, kan hon nu titulera sig Silviafysioterapeut. Svenskt Demenscentrum gratulerar.

– Tack! Det kändes stort men också pirrigt att få ta emot diplom av Drottningen, inför publik och allt runt omkring. Så det är nog först nu som jag börjat smälta det här, säger Emma Gard i telefon, dagen efter den högtidliga ceremonin i Bernadottebiblioteket, Kungliga slottet.

– Det har varit en fantastisk förmån att få fördjupa sig i demens, utifrån ett fysioterapeutiskt perspektiv, och samtidigt kunna tillämpa kunskaper direkt på sin arbetsplats. Det har gett en ökad trygghet och jag känner mig stärkt i min yrkesroll, säger hon.

Emma Gard tillhör den första kullen som tar examen från den tvååriga magisterutbildningen i demensvård. Den motsvarar 60 högskolepoäng och har tagits fram av Karolinska Institutet tillsammans med Silviahemmet. Eftersom utbildningen är webbaserad och studietakten halvfart finns möjlighet att kombinera den med yrkesarbete eller, som det även blev i Emma Gards fall, små barn. Aleris gav henne klartecken till att ägna en arbetsdag i veckan åt studierna.

– Men efter första terminen födde jag barn och blev föräldraledig. Det var rätt tufft att samtidigt plugga men det gick, mycket tack vare allt stöd från familjen, säger hon.

Emma Gard är överlag positiv till den webbaserade studieformen. De förinspelade föreläsningarna kunde hon ta del av när det passade. Videomöten med lärare och kurskamrater hölls regelbundet.

– Första gången jag träffade kurskamraterna var i höstas, vid slutopponeringen av våra uppsatser. Tror det skulle vara positivt att ha en eller ett par gemensamma kursdagar redan i början av utbildningen så att man får träffa sina kurskamrater, säger hon.

Nu när utbildningen är över kan hon lägga ännu mer tid på sitt arbete på nyöppnade Salabacke Plaza. Det är ett modernt äldreboende där merparten av platserna är anpassade för personer med demenssjukdom. Bland medarbetarna finns flera Silviasystrar och Emma Gard ser goda möjligheter i miljön.

– Vi har hälsorum med gymutrustning och så finns två stora härliga takterasser. Där planerar jag att flytta ut en del aktiviteter under sommarhalvåret.

– Fysisk aktivitet är viktigt hela livet och något alla ska ha rätt till. Vården måste anpassa sig så att även personer med demenssjukdom kan få utöva fysisk aktivitet utifrån sina förutsättningar, säger Emma Gard.

Den 18 april diplomerades även landets första Silvaarbetsterapeuter samt fyra nya Silvialäkare.

Magnus Westlander

 

 

Om två år är hon Silviafysioterapeut 

I november startar en magisterutbildning i demensvård för arbetsterapeuter och fysioterapeuter vid Karolinska Institutet. Emma Gard ingår i den första elevkullen tack vare medel från Alzheimerfonden. 

– Det ska bli spännande. Som ensam fysioterapeut på ett stort demensboende finns mycket att göra. Jag hoppas på att utbildningen kan ge mig en del vägledning om vad som bör prioriteras, vilka insatser som det finns evidens för.

Sedan fem år tillbaka är Emma Gard verksam på Årstagården, ett demenscenter i Uppsala med växelvård, korttidsplatser och permanent boende. Som fysioterapeut handleder hon personal och arbetar med fallprevention. I grundutbildningen hade demenssjukdomar en undanskyms plats. Men genom Aleris, som driver Årstagården, har Emma Gard fått möjlighet att förkovra sig i demens, bland annat genom kurser på Silviahemmet. Hon har även genomfört Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar.

Den nya magisterutbildningen på Karolinska...

I november startar en magisterutbildning i demensvård för arbetsterapeuter och fysioterapeuter vid Karolinska Institutet. Emma Gard ingår i den första elevkullen tack vare medel från Alzheimerfonden. 

– Det ska bli spännande. Som ensam fysioterapeut på ett stort demensboende finns mycket att göra. Jag hoppas på att utbildningen kan ge mig en del vägledning om vad som bör prioriteras, vilka insatser som det finns evidens för.

Sedan fem år tillbaka är Emma Gard verksam på Årstagården, ett demenscenter i Uppsala med växelvård, korttidsplatser och permanent boende. Som fysioterapeut handleder hon personal och arbetar med fallprevention. I grundutbildningen hade demenssjukdomar en undanskyms plats. Men genom Aleris, som driver Årstagården, har Emma Gard fått möjlighet att förkovra sig i demens, bland annat genom kurser på Silviahemmet. Hon har även genomfört Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar.

Den nya magisterutbildningen på Karolinska Institutet fick hon höra talas om genom det nationella nätverket för fysioterapeuter i demensvården.

– Min chef stöttade mig och tyckte att jag skulle gå den. Nu kommer jag att varje vecka få ägna en arbetsdag, kanske två, åt studier. Men det är Alzheimerfonden som gått in och och finansierat min utbildningsavgift, säger Emma Gard.

Utbildningen är den första i demensvård på magisternivå för arbetsterapeuter och fysioterapeuter i Sverige. Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet har i samarbete med Silviahemmet tagit fram utbildningen som är på 60 högskolepoäng (halvfart i två år). Att den är helt webbaserad underlättar att kombinera studierna med arbete. Ändå var det länge trögt med ansökningar till utbildningen berättar Kristoffer Mörtsjö, projektkoordinator på Karolinska Institutet.

– Intresset har varit stort bland både arbetsterapeuter och fysioterapeuter men många har uppgett att arbetsgivaren inte klarar av att betala för utbildningen, säger han.

Av de tolv som påbörjar magisterutbildningen i höst finansierar Alzheimerfonden hela utbildningsavgiften för tio elever.

– Det är naturligtvis glädjande och generöst av Alzheimerfonden. Samtidigt är det beklagligt att så få arbetsgivare inte kan skjuta till medel för denna uppdragsutbildning, de har ju ansvar för personalens kompetensutveckling, säger Kristoffer Mörtsjö.

Sedan tidigare finns vidareutbildningar i demensvård på högskolenivå för undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Efter godkänd examen har de kunnat titulera sig Silviasyster, Silviasjuksköterska respektive Silvialäkare. Även Emma Gard kommer att få närvara vid en högtidlig ceremoni och ta emot diplom ur Drottningens hand. Men först väntar två års studier, inklusive ett vetenskapligt uppsatsarbete.

– Har inte bestämt uppsatsämne ännu men kanske blir det något om fallprevention – det  ligger mig varmt om hjärtat, säger Emma Gard som, om studierna går som det ska, kan titulera sig Silviafysioterapeut om två år. 

Magnus Westlander

  

 

Emma Gard
I höst börja Emma Gard, fysioterapeut i Uppsala, den nya magisterutbildningen i demensvård på Karolinska Institutet.

Populär gruppgymnastik i Lund 

”Det känns att jag fortfarande lever !” Så säger många demenssjuka personer till sjukgymnasten Javad Ghannad efter avslutad gruppgymnastik. Det är så man får tårar i ögonen efter såna kommentarer, säger han.

Javad Ghannad arbetar sedan 14 år tillbaka på Universitetssjukhuset i Lund inom Vo Kognitiv medicin. Som nyutexaminerad sjukgymnast var det svårt att hitta arbete så det var slumpen som avgjorde att han började arbeta inom psykogeriatriken. Det kändes ibland förvirrande att arbeta som sjukgymnast inom det här området. Hur kunde man på bästa sätt arbeta med demenssjuka personer? Han såg mest till den somatiska delen av sitt arbete men förstod snart att det gällde att utgå från demenssjukdom och åldrande.

På kliniken, där Javad arbetar, görs utredningar på både äldre och yngre personer med minnesstörning och misstänkta demenstillstånd.  Öppenvården består av en minnesmottagning och ett vårdrådgivningsteam. På slutenvårdsavdelningen vårdas patienter...

”Det känns att jag fortfarande lever !” Så säger många demenssjuka personer till sjukgymnasten Javad Ghannad efter avslutad gruppgymnastik. Det är så man får tårar i ögonen efter såna kommentarer, säger han.

Javad Ghannad arbetar sedan 14 år tillbaka på Universitetssjukhuset i Lund inom Vo Kognitiv medicin. Som nyutexaminerad sjukgymnast var det svårt att hitta arbete så det var slumpen som avgjorde att han började arbeta inom psykogeriatriken. Det kändes ibland förvirrande att arbeta som sjukgymnast inom det här området. Hur kunde man på bästa sätt arbeta med demenssjuka personer? Han såg mest till den somatiska delen av sitt arbete men förstod snart att det gällde att utgå från demenssjukdom och åldrande.

På kliniken, där Javad arbetar, görs utredningar på både äldre och yngre personer med minnesstörning och misstänkta demenstillstånd.  Öppenvården består av en minnesmottagning och ett vårdrådgivningsteam. På slutenvårdsavdelningen vårdas patienter med komplicerade diagnoser och svårbehandlade tillstånd.
 

Vad gör då en sjukgymnast, som arbetar inom Vo Kognitiv medicin?

Javad lyfter fram sex olika områden.

  • Funktionsbedömning Vilken grundmotorik har patienten ? Vad behöver han träna för att klara sig i sin vardag ?  Javad ger behandlingsförslag och erbjuder hjälpmedel.
  • Träning Patienterna har möjlighet att få lämplig träning både individuellt och i grupp.
  • Utveckling av undersökningsmetoder För närvarande pågår ett projekt, där man bedömer patientens fotstatus och hur detta påverkar rörelseförmågan.
  • Handledning  Personal och anhöriga får handledning i hur de ska gå tillväga för att träna patienten.
  • Föreläsning Håller föreläsningar för personal- och anhöriggrupper både internt och externt.
  • Utbyte med andra kliniker Ett nära samarbete med främst neurologiska kliniken i Lund kring sjukgymnastiska frågor rörande neurologiska sjukdomstillstånd med kognitiv funktionsnedsättning.

Gruppgymnastik
Under årens lopp har Javad utvecklat ett koncept för gruppgymnastik för personer med demensdiagnos. Det är mycket viktigt att planera och strukturera. En demenssjuk person klarar ofta inte av att bli överaskad utan behöver vara förberedd. Eftersom många saknar tidsbegrepp är det viktigt att informera flera gånger inför gymnastiken. Det är inte ovanligt att den demenssjuke personen glömt informationen men däremot minns känslan från mötet.

Det gäller att ha en positiv inställning och först vända sig till dem, som man vet tycker om att delta. En positiv grupp får med sig de tveksamma till gymnastiklokalen. Gymnastikprogrammet innehåller enkla rörelser. Syftet är att bibehålla och stärka de funktioner patienten har kvar. Deltagarna måste förstå enkla instruktioner.

Rörelse är viktigt och träningen ska vara anpassad till individen så denne inte känner ett misslyckande, utan stärks. Om någon har svårt att hänga med placeras denne mitt emot ledaren för att lättare kunna delta. Ofta deltar omvårdnadspersonal för att stötta dem som  behöver hjälp. Alla störande moment måste bort. Instruktionerna måste vara korta och konkreta, till exempel "Nu ror vi" och "Nu ska vi plocka äpplen".

Att ge instruktioner genom att räkna eller i form av rytmövningar fungerar ofta bra. Däremot använder inte Javad sig av musik under gymnastikpassen. Bollar i olika storlekar och former med olika ytstruktur passar för sinnesstimulerande övningar.

Varför ska man träna äldre demensjuka personer?
Alla behöver röra sig, även gamla och sjuka. Människan är skapad för rörelse. Dessutom finns det vetenskapliga bevis för att även personer över 90 år kan förbättra sin rörelseförmåga.

Man måste tänka efter och ha en rimlig målsättning. Vad har patienten för behov av träning för att klara sitt dagliga liv på bästa sätt ? Det rör sig om att så länge som möjligt kunna upprätthålla de aktiviteter han haft före insjuknandet till att i omvårdnadssituationer kunna stå en kort stund eller gå en kort sträcka.

Vilken träning är bra för personer i början av sin demenssjukdom?
Det är viktigt att uppmuntra till att så länge det går fortsätta att utöva de aktiviteter de haft tidigare i livet. När förmågan avtar är det viktigt att i tid byta till enklare aktivitet annars kan misslyckandekänslan bli svår.

Principen är att det ska vara roligt med fysisk träning och att patienten tränar på rätt nivå. Promenader är en bra aktivitet men även här måste det finnas en målsättning, konkreta rutiner och utvärdering.Det är viktigt att tänka positivt och skapa trygghet och att istället för att fixera sig vid hindren se möjligheter, menar Javad.

Kroppsuppfattning
Javad Ghannad har studerat kroppsuppfattningen hos personer med demenssjukdom. Han är intresserad av hur demensdrabbade förhåller sig till sina kroppsdelar, t.ex armar och ben.

Han använder sig av ett instrument, som är uppbyggt på samma sätt som observations manualen på  BAS-skalan (Body Awareness Scale). Resultaten från hans C-uppsats visade att instrumentet hade en god samstämmighet vid bedömning av kroppsuppfattning inom psykogeriatrik men att graden av demens följde förmågan att klara testens olika delar. Nu har Javad gått vidare med studien till magisternivå och till sommaren räknar han med att uppsatsen är klar.

Vad är bra och vad är mindre bra när det gäller sjukgymnastens roll inom demensvården?
Det saknas lämpliga mätmetoder för att kunna utveckla fysiska behandlingar. Det saknas forskning inom området då det gäller de patienter som kommit längre i sjukdomsförloppet. Vilka fysiska aktiviteter kan vi erbjuda patienter med BPSD – Beteendestörningar och psykologiska symptom vid demenssjukdom (oro, vandring och skrikbeteende).

Ann-Christin Kärrman

bild på Javad Ghannad
Sjukgymnast Javad Ghannad

Goda råd

  • Personer med demenssjukdom Rörelse är utgångspunkten i livet. Försök behålla motivationen även om det känns svårt. Be om hjälp om du känner dig osäker.
  • Anhöriga Planera och ha en målsättning för dina och din närståendes aktiviteter. Försök se möjligheter istället för hinder.
  • Personal Tänk ”smått.”  Målet är att maximera patientens funktionsförmåga utifrån de förutsättningar han har och att hjälpa patienten med aktiviteter så att det blir enklare att klara vardagen.

Sjukgymnastens roll oklar för äldre invandrare 

Missförstånd kan lätt uppstå i mötet mellan äldre invandrare och sjukgymnaster vilket kan påverka behandlingsresultatet. Det visar en pilotstudie kring sjukgymnasters upplevelser i samband med behandling av äldre patienter med invandrarbakgrund.

– Ett problem är att sjukgymnastens roll ofta är oklar för patienterna som inte vet vad de kan förvänta sig av behandlingen, säger sjukgymnast Javad Ghannad vid Migrationsskolan på Minneskliniken vid Skånes Universitetssjukhus, SUS.

En viktig förutsättning för en framgångsrik behandling är att den behandlande sjukgymnasten har förståelse för patientens behov och resurser och att patienten har kunskap om vilken hjälp sjukgymnasten kan ge. Den aktuella studien visar att det inte är självklart att dessa viktiga förutsättningar finns på plats när äldre invandrare och sjukgymnaster möts.

Javad Ghannad har intervjuat elva sjukgymnaster som ger en bild av sina upplevelser av möten med äldre invandrare och på...

Missförstånd kan lätt uppstå i mötet mellan äldre invandrare och sjukgymnaster vilket kan påverka behandlingsresultatet. Det visar en pilotstudie kring sjukgymnasters upplevelser i samband med behandling av äldre patienter med invandrarbakgrund.

– Ett problem är att sjukgymnastens roll ofta är oklar för patienterna som inte vet vad de kan förvänta sig av behandlingen, säger sjukgymnast Javad Ghannad vid Migrationsskolan på Minneskliniken vid Skånes Universitetssjukhus, SUS.

En viktig förutsättning för en framgångsrik behandling är att den behandlande sjukgymnasten har förståelse för patientens behov och resurser och att patienten har kunskap om vilken hjälp sjukgymnasten kan ge. Den aktuella studien visar att det inte är självklart att dessa viktiga förutsättningar finns på plats när äldre invandrare och sjukgymnaster möts.

Javad Ghannad har intervjuat elva sjukgymnaster som ger en bild av sina upplevelser av möten med äldre invandrare och på vilket sätt mötet påverkar behandlingsresultatet. Vissa av patienterna hade en demensdiagnos, men andra bar på tydliga symtom på demens utan att ha fått någon diagnos.

– Det kan bero på att äldre invandrare kanske inte utreds för demens i samma utsträckning som patienter med svensk bakgrund, säger Javad Ghannad och menar att det i sin tur kan bero på kulturella skillnader i synen på åldrade och demens.

– Men även kommunikationssvårigheter och brist på lämpliga testmetoder för att utreda den kognitiva förmågan hos äldre invandrare kan spela roll.

Gemensamt för sjukgymnasterna i studien är att de arbetar i en kommunal verksamhet i en invandrartät ort i södra Skåne och att de är kvinnor.

Från deltagarnas svar kan Javad Ghannad identifiera några områden där det lätt uppstår problem. Ett sådant är patienternas diffusa uppfattningar om vad en sjukgymnast egentligen arbetar med och vad de kan förvänta sig av behandlingen.

– Sjukgymnastik eller fysioterapi betyder olika saker i olika länder och vi sjukgymnaster behöver tydliggöra vår roll och berätta för patienterna vid sjukgymnastik i Sverige innebär så de inte får orimliga förväntningar på vården.

Som vid så många andra möten mellan invandrare och infödda svenska är det olikheterna mellan kulturerna som behöver förklaras. Iranskfödde Javad Ghannad har utbildat sig i Sverige. Han ger ett exempel på hur synen på sjukgymnastik och rehabilitering och hur den ska utföras skiljer sig åt mellan de båda länderna.

– I Iran ger sjukgymnastiken ofta passiva behandlingar i form av akupunktur, ultraljud eller TENS. Här i Sverige är sjukgymnaster koncentrerade på den funktionella träningen som blir en del av patientens dagliga aktivitet och hjälper patienten att bli självständig. Målet är att få brukarna att göra så mycket de kan av sin dagliga livsföring.

Just målet med behandlingen är ett annat område där problem kan visa sig. Då patienten är en äldre invandrare, som betraktar sig som gammal och sjuk och därför inte ska ”arbeta” med att laga mat, städa och liknande, är det särskilt angeläget att vårdpersonal och patient är överens om behandlingsmålen för att undvika konflikter.

Det är vanligt att äldre invandrare vårdas av sina familjer och i samband med sjukvårdsbesök följer ofta anhöriga med patienten för att tolka och föra deras talan. De anhöriga uppfattas av sjukgymnasterna oftast som en viktig resurs som kan hjälpa patienten med träningen. Men de anhöriga ses också som ett hinder i de fall där de exempelvis ger en annan bild av patientens situation än patienten själv. Det gör det svårt för vårdpersonalen att skapa sig en korrekt bild av patientens verkliga hjälpbehov.

Trots dessa problem visat studien att det inte var självklart att alltid använda professionella tolkar i samband med patientbesök. Det förvånar Javad Ghannad.

– Jag anser att tolkar är att föredra före anhöriga, men jag tycker samtidigt att tolkarna behöver få mer kunskap om hur sjukvården är organiserad och vilken roll de egentligen har när de tolkar åt en patient.

Svårigheter med språket kan också vara anledningen till att sjukgymnasterna i undersökningen ibland hade en känsla av att deras patienter överdrev sin smärta. Patienterna har svårt för att hitta de rätta orden och använder sig istället av kroppsspråk och enkla uttryck som aj.

Även om studien är begränsad menar Javad Ghannad att den lyfter fram problem som kan uppstå i mötet mellan vårdpersonal och äldre invandrare. Han tror att personalen skulle ha nytta av utbildningsinsatser som ökar förståelsen och kunskapen om hur patienter från andra kulturer bör bemötas. Det skulle också vara värdefullt att ingå i nätverk där personalen får möjlighet att diskutera problem som uppstår i dessa situationer och inte minst lära av varandra.

– Jag hoppas att studien blir ett första steg i en process som gör att mötet mellan sjukgymnaster och den här gruppen av patienter blir bättre och att det ökar möjligheterna till ett lyckat behandlingsresultat.

Set Mattsson

 

 Javad Ghannad
Javad Ghannad har intervjuat sjukgymnaster om att möta äldre invandrare.