Fördelarna med dagverksamhet är många: för samhället är det en stor ekonomisk besparing, för individen ökad livskvalitet, bättre hälsa, social gemenskap och en möjlighet att bo kvar hemma längre.
I boken Utveckling av dagverksamhet har vi samlat inspiration från dagverksamheter i både Sverige och Norden. Boken hittar du här i vår webbshop (nytt fönster)
Kan din enhet bli Stjärnmärkt? Läs mer om Stjärnmärkt här (nytt fönster).
Goda exempel
I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.
På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.
– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.
– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.
Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.
– Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid...
I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.
På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.
– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.
– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.
Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.
– Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.
Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artikel.
Helene Skedebäck vill hellre lyfta fram alla ideella krafter: hennes konstnärskusin som målat interiörerna, Lottas man som snickrat verandan och alla som skänkt möbler till verksamheten. Och så hennes dotter, förstås. Isabelle Skedebäck är utbildad djurinstruktör och har bland annat valt ut husdjur med beteenden och temperament som är lämpliga i vårdmiljöer. Säkerhetsaspekterna är jätteviktiga betonar både mor och dotter som förutom den utbildade vårdhunden har köpt in två lugna marsvin av rasen lunkaryd.
Men varför djur på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom? För Helene Skedebäck verkar det finnas tusen goda skäl. Djur sprider glädje, att se Piccolina vifta på svansen och göra konster är lustfyllt. Djur betyder också att där finns någon att bry sig om utan att relationen ställer några krav. Att sitta en stund med en hund eller ett marsvin i knäet är naturligt sätt att stilla oro inflikar Isabelle Skedebäck.
– Sedan är det något särskilt med sådant man uppfattar som sött att titta på, det är en känsla som går direkt till hjärtat, säger Helene Skedebäck.
Men Sjöbrisen är mer än husdjur. Gästen Anita ser särskilt fram emot promenaderna längs Mälaren.
– Det är så härligt att gå och titta på barnen som badar, när de kastar sig i vattnet. Ibland har vi med oss matsäck och grillar, säger hon.
Sjöbrisen naturnära läge är ingen slump. I flera år letade de båda Silviasystrarna efter en lämplig lokal där omgivningens karaktär var avgörande. Helene Skedebäck har svårt att tänka sig en bättre plats än den de fann. Dagverksamheten ligger i ett modernt bostadsområde, på nedre botten, med endast ett par minuters promenad till en småbåtshamn. Där kan man vika av till höger, passera badklipporna och fortsätta till Vinterviken. Eller också går man till vänster längs vattnet, fram till en 4H-gård och Klubbensborg, ett kulturskyddat område med café i lantlig miljö.
– Vi går ut varje dag och ibland tar vi med oss lunchpaket. Oavsett vilken väg vi väljer slipper vi biltrafik. Det finns gott om rastplatser och naturen är helt underbar. Man kan inte tro att vi är bara befinner oss en kvart från Stockholms innerstad, säger Helene Skedebäck entusiastiskt.
I Stockholms stad är det för närvarande kö till dagverksamheter för demenssjuka. De som sökt och fått plats på Sjöbrisen förenas av en vilja att få vistas ute mycket, ett önskemål som i många fall förmedlats av anhöriga.
– Men det finns förstås skillnader i fysiska förutsättningar, dessutom kan det ha hänt något som gör att en gäst inte orkar gå lika långt som vanligt. Eftersom vi är tre ”heltidare” här kan vi bilda olika promenadgrupper. För vissa kan det ibland räcka att gå runt grannhuset och sätta oss i den vackra trädgården.
– Viktigast av allt är ändå att vi erbjuder en plats där var och en får vara sig själv, säger Helene Skedebäck.
Magnus Westlander
Fr v Helene Skedebäck (Silviasyster) med Anita (gäst på dagverksamheten Sjöbrisen) och vårdhunden Piccolina.
Helene Skedebäck med dottern Isabella framför 4H-gården som är ett kärt utflyktsmål för gästerna på Sjöbrisen.
På en dagverksamhet för demenssjuka i Södertälje serveras bulgur hellre än potatis och samtalen förs på syrianska, turkiska och arabiska. På nyöppnade Oliven har både gäster och personal sina rötter i Mellanöstern.
En hastig blick på tavlorna i Olivens matsal räcker för att förvissa sig om att man hamnat rätt. Konturer av människor ridande på packåsnor. Palmer som avtecknar sig mot höga bergstoppar. En bergsby i norra Turkiet, kanske. Eller är det Irak?
Det är från denna del av världen som Olivens lunchgäster härstammar. De flesta har redan avslutat måltiden och sitter lugnt tillbakalutade. Men en kvinna skakar på huvudet och klappar sig samtidigt på magen, för att visa att hon inte är mätt. Så spricker hon upp i ett leende och håller fram sin ena handled. Hon bär ett likadant rödvitt armband som de andra runt bordet. Amir Alsmak, en av dagverksamhetens tre anställda, förklarar:
– En del av våra brukare fastar ända fram till påsk. Under fastan...
På en dagverksamhet för demenssjuka i Södertälje serveras bulgur hellre än potatis och samtalen förs på syrianska, turkiska och arabiska. På nyöppnade Oliven har både gäster och personal sina rötter i Mellanöstern.
En hastig blick på tavlorna i Olivens matsal räcker för att förvissa sig om att man hamnat rätt. Konturer av människor ridande på packåsnor. Palmer som avtecknar sig mot höga bergstoppar. En bergsby i norra Turkiet, kanske. Eller är det Irak?
Det är från denna del av världen som Olivens lunchgäster härstammar. De flesta har redan avslutat måltiden och sitter lugnt tillbakalutade. Men en kvinna skakar på huvudet och klappar sig samtidigt på magen, för att visa att hon inte är mätt. Så spricker hon upp i ett leende och håller fram sin ena handled. Hon bär ett likadant rödvitt armband som de andra runt bordet. Amir Alsmak, en av dagverksamhetens tre anställda, förklarar:
– En del av våra brukare fastar ända fram till påsk. Under fastan bär de armbanden där den röda färgen symboliserar Jesu blod. På påskafton eldar vi upp banden samtidigt som var och en får önska sig något, allt enligt traditionen.
Fastan före påsk förknippas väl snarast med gräddiga semlor i det sekulariserade Sverige. Men bland många kristna från Mellanöstern innebär den minst 40 dagar utan kött, ägg och mjölkprodukter. Den kristna tron är en av flera saker som förenar Olivens brukare som flytt undan våld och förtryck i olika länder.
– Syrien, Libanon, Turkiet, Irak – länderna skiljer sig åt men det finns ändå en hel del mat, kultur och traditioner som är gemensamt för hela Mellanöstern, säger Amir Alzmak som själv är kristen och kom till Södertälje från Irak i början på 1990-talet.
Amir Alzmak har arbetat åtta år inom kommunens äldreomsorg. Tillsammans med sina kvinnliga kollegor Hiyam Rafat och Anmar Said arbetar han för att göra vistelsen så bra som möjligt för Olivens nio brukare. Gränserna sätts av demenssjukdomen som bland annat gör att de man lärt och tillägnat sig sent i livet börjar gå förlorat. Dit hör det svenska språket.
– Här kan du möjligen få höra ”tack snälla” och andra vardagsuttryck. Annars har även de av våra brukare som bott och arbetat länge i Södertälje numera mycket svårt att både förstå och uttrycka sig på svenska, säger Amir Alzmak.
Detta faktum är en av orsakerna till att en tidigare större kommunal dagverksamhet i Södertälje nyligen delades i två mindre. Den ena vänder sig till personer med svenska som modersmål, den andra är Oliven. Här får brukarna möjlighet att dela sitt gemensamma ursprung, något som kan skänka mening och sammanhang och till viss del motverka den ökade oro och otrygghet som demenssjukdomen framkallar.
– Jag har arbetat på flera ”blandade” äldreboenden där både svenskar och personer med invandrarbakgrund bott, det har gått jättebra. Problemen har uppstått först med demensen, säger Hiyam Rafat och berättar om en av de äldre kvinnorna på Oliven.
Kvinnan var nedstämd och kände sig utanför på sin förra dagverksamhet. Hon skämdes för att hon inte hängde med när ”svenskarna” spelade bingo och ägnade sig åt andra gemensamma aktiviteter. Hon blev tyst, passiv och drog sig allt oftare undan.
På Oliven har hon blivit som en annan människa berättar Hiyam Rafat. Här är hon ofta glad, verkar trygg och deltar gärna i samtal och morgongympan.
– Numera kör hon en halvtimme på träningscykeln varje morgon, inflikar Amir Alzmak som är en varm anhängare av fysisk aktivitet och som leder gympapasset efter frukosten.
Lekfulla övningar – ”plocka äpplen” och ”röra i grytan” - varvas med bollekar och promenader anpassade efter var och ens förmåga. Gympan avslutas med djupandning.
– Det är jätteviktigt att röra på sig, att få bli naturligt trött. Det är bra för den mentala hälsan och för nattsömnen. Många av våra anhöriga är så tacksamma för att maken eller makan nu sover så mycket bättre, säger Amir Alzmak.
Efter lunchen följer stillsammare aktiviteter. Musikstund eller högläsning ur gamla och nya testamentet – Bibelns berättelser har ju följt brukarna sedan barnsben. Personalen tar även upp händelser ur dagstidningar, såväl svenska som arabiska och turkiska.
– Nyheterna väcker ofta känslor och startar diskussioner. Förra veckan läste vi om ett förslag om att införa sexualupplysning i Saudiarabiska skolor. Det engagerade våra brukare, säger Amir Alzmak.
När männen spelar kort brukar Hiyam Rafat och Anma Said turas om att läsa högt ur damtidningar från Mellanöstern.
– Horoskop och lite skvaller, de påminner rätt mycket om svenska damtidningar. Fast kändisarna har förstås andra namn, säger Hiyam Rafat som är Olivens enda muslim.
För drygt 20 år sedan kom Hiyam Rafat från Kurdistan med en civilekonomexamen i bagaget. Någon ekonomitjänst har hon aldrig fått i Sverige men det är inget som idag grämer henne. I elva år har hon arbetat i äldreomsorgen och hennes goda språkkunskaper – arabiska, kurdiska och turkiska – kommer väl till pass på Oliven där hon stortrivs.
– Det är både glädje och gråt och kanske just därför så stimulerande. Man ger mycket av sig själv men får så mycket tillbaka, säger Hiyam Rafa och ler förtjust även när hon berättar om när hon hamnade i onåd på grund av sin tro.
En ny kvinnlig brukare vägrade att bli serverad kaffe av en muslim. Hiyam Rafat fick överhuvudtaget inte ha med henne att göra.
– Så jag prövade att närma mig henne försiktigt, visade att jag går i vanliga kläder och är rätt mycket som alla andra. Det tog tid men till slut fann vi varandra. Idag har vi en jättefin relation och jag, som är muslim, får till och med läsa bibeln för henne, säger Hiyam Rafat.
Magnus Westlander
På Oliven arbetar (fr v) Anmar Said, Amir Alsmak och Hiyam Rafat.
Lunch med smaker från Mellanöstern.
De tunna röd-vita armbanden bärs under hela fastan.
”Come on let´s twist again, like we did last summer”. Från Klockarbo dagverksamhet i Söderhamn strömmar gamla poplåtar och knappt någon av gästerna kan sitta still.
Dagverksamheten har plats för 18 gäster med demenssjukdom. Måltider, samvaro och aktiviteter varierar eftersom de anpassas utifrån gästernas behov. Men dans är populärt bland de allra flesta.
Benny som älskar att bugga och dansa kommer tilll Klockarbo tre dagar i veckan. Margareta är här alla vardagar. ”Det blir så ensamt hemma annars”, det är båda ense om. Dagverksamheten har inte öppet kvällar eller helger men personalen ser att behovet finns.
Personalen består av...
”Come on let´s twist again, like we did last summer”. Från Klockarbo dagverksamhet i Söderhamn strömmar gamla poplåtar och knappt någon av gästerna kan sitta still.
Dagverksamheten har plats för 18 gäster med demenssjukdom. Måltider, samvaro och aktiviteter varierar eftersom de anpassas utifrån gästernas behov. Men dans är populärt bland de allra flesta.
Benny som älskar att bugga och dansa kommer tilll Klockarbo tre dagar i veckan. Margareta är här alla vardagar. ”Det blir så ensamt hemma annars”, det är båda ense om. Dagverksamheten har inte öppet kvällar eller helger men personalen ser att behovet finns.
Personalen består av undersköterskor och flertalet har dessutom utbildning inom demensområdet. Carina Glämsta-Lif och Monica Karlsson är båda utbildade Silviasystrar och delar sin tid mellan dagverksamheten och ett mer övergripande arbete i kommunen. Noggrann planering och struktur är grunden i arbetet säger de. När den är lagd går det att improvisera utifrån gästernas dagsform.
Alla i arbetgruppen ska veta vilka gäster de ska vara med och vad de ska göra under dagen. Det gäller att arbeta förebyggande och försöka avleda så att svåra situationer inte ska uppstå.
– Om någon alltid blir orolig vid tvåtiden kan vi kanske gå ut och gå vid halvtvå. Och om en person vill gå hem hela tiden och är väldigt orolig kan vi avsätta en av oss till att vara med personen hela tiden, säger Monica Karlsson i väntan på att dagens gäster ska komma.
Carina Glämsta-Lif talar i telefon.
– Välkommen till oss idag, vi har bakat nu på morgonen.
Hon ringer för att påminna de som har problem med tidsuppfattningen. Snart droppar gästerna in, en efter en, och välkomnas av personalen:
– Hej, god morgon, slå dig ner så får du lite kaffe.
– Vad friskt det var ute idag. Men fint väder ändå, vi kanske gör en tipsrunda ute sen idag.
– Fick du träningsvärk efter dansen i fredags?
Aktiviteterna kan variera men måltiderna är alltid en väsentlig del av dagen. Eftersom inte alla äter ordentligt hemma startar man med en rejäl frukost. Gästerna Eva och Inga-Lena är gamla vänner och sitter tillsammans vid matbordet. De börjar tala om hur staden såg ut förr och om Kockums där flera av gästerna har arbetat. Samtalen kretsar kring jobb, arbetsgemenskap och om vad man förr gjorde på fritiden.
– Det är bra att sitta här och prata, då minns man också bättre, säger Eva.
Efter maten går några av gästerna för att sticka, sy och prata vidare. Andra diskuterar dagens nyheter som personalen läser högt ur tidningen. Vid halvettsnåret är det kaffe men innan finns tid för gymnastik eller, som i dag, dans. Då skuffas rollatorer undan i hörnen. Senare under dagen blir det ofta promenader, runtom huset finns en fin trädgård. Boule, målning och lyssna på musik är andra vanliga aktiviteter. Och i ett litet spa-rum kan man bland annat kan få håret fixat.
– Vi försöker ha ett bra samarbete med hemtjänsten, så vi får veta om det till exempel inte fungerat med dusch hemma. Då kan vi göra en lite mysig spa-dag här, säger Carina Glämsta- Lif.
Lunchen serveras först vid halvtre. Sent kan tyckas men måltiderna har lagts så att alla ska vara mätta när de går hem.
Alla gäster som vill får en kontaktbok. I den skriver personalen vad som har hänt under dagen, vad man ätit med mera. Det fungerar som ett minnesstöd för gästerna men är också omtyckt av de anhöriga. Nära och god kontakt med de anhöriga är ett måste betonar personalen.
De allra flesta tycker det är ok att börja på Klockarbo. Men det finns de som tackar nej, kanske för att de inte uppfattar sig själva som demenssjuka. Monica Karlsson berättar om en yngre kvinna som kände motstånd till att börja.
– Då åkte jag hem till henne för att skapa en relation först. Jag visste att hon tyckte om att promenera så jag sa till henne: ”Jag älskar att promenera, men jag har ingen som vill följa med mig”. ”Men det kan jag göra”, sa hon och så började vi att gå två gånger i veckan. Sedan frågade jag om hon hade lust att hjälpa mig på mitt arbete med att servera kaffe till några damer.
– Det är så vi bygger upp det, vi försöker ta reda på så mycket som möjligt om personen först.
Monica Karlsson berättar också om en man som gillade att bowla.
– Vi gjorde upp med hans dotter att de båda skulle åka till bowlinghallen. Så såg vi till att boka banan bredvid. Där kunde vi skapa en relation. När vi träffats några gånger bad vi att få bjuda in dem på lite fika.
Vad är då viktigast med dagverksamheten?
– Att gästerna får en struktur på dagen. Många är så vilsna både i kroppen och i tankarna, det blir ett kaos. Värdighet tänker jag också på, säger Renske Renkema, enhetschef på Klockarbo.
– Att få bli sedd och bekräftad. Vi försöker ta vara på de förmågor som finns kvar och att stärka självkänslan, säger Carina Glämsta- Lif.
– Att de får en bra dag och att den där goda känslan sitter i när de åker hem, kanske resten av kvällen, och att anhöriga får vila upp sig, säger de andra i personalgruppen.
Text & foto: Kari Molin