Förr i tiden var vården av personer med demenssjukdomar inget att vara stolt över. När jag började var betäckningen demens obekant. Patienterna uppfattades som enbart svårare är andra och omedvetet gav man sin kraft till de äldre som man kunde kommunicera med. Det är en erfarenhet som många vittnar om.
Men att arbeta med demenssjuka kan vara stimulerande och utvecklande. Torbjörn Larsson som skrivit rapporten Värdigt liv i äldreomsorgen påpekar på att ingen människa är dement, en människa är en människa och vi har alla nycklarna till bättre demensvård men vi måste arbeta efter dem.
Min ”nyckel” var en helt annan grupp.
Som nyexaminerad sjuksköterska ville jag arbeta med små nya liv. Det var arbete med de allra minsta, för tidigt födda barn. De låg oftast i kuvös och föräldrarna fick endast titta. Personalen fick ta upp barnet, ingen annan. Men vi började pröva andra idéer.
Jag tog in föräldrarna till Mikael, tog ut honom ur kuvösen, öppnade moderns blus, la honom mot mammans hud. Försiktigt, oändligt försiktigt, strök hon med fingrarna över ryggen för att sen lägga båda händerna om honom, det blev ett litet bo. Proceduren upprepades nästa dag. Pappan kom förväntansfull. Skulle det duga med honom? Han öppnade skjortan och jag la Mikael mot hans varma hud. Precis som modern kupade han sina händer om den lille och tårarna trillade. Vi fortsatte så. Jag märkte att när föräldrarna var där fick Mikael inte så många andningsuppehåll.
Det var dessa små som gjorde att jag fick upp ögonen för beröringens betydelse. Om det passar små sköra barn, kanske de även gälla andra som är ”sköra”, inte minst äldre och demenssjuka personer? Detta var för fyrtio år sedan.
Beröringsbehovet förändras inte med åldern. Men behovet av att knyta an via beröring blir ofta otillfredsställt hos äldre. Många har förlorat föräldrar, vänner och sin livspartner. En studie av Barnett 1972 visade att personer som mest sällan blev berörda var mellan 66 och 100 år.
Beröring blir för äldre ett sätt att kommunicera när de andra sinnena sviktar. En empatisk, fysisk beröring försäkrar de gamla om att de är i trygga händer. Behovet är särskilt stort hos upprörda och förvirrade patienter.
Jag kom i kontakt med professor Barbro Beck-Friis som har gjort banbrytande insatser inom demensvården. Hennes förhållningssätt och människosyn gjorde ett starkt intryck på mig. I samarbete utbildade jag hennes personal i den mjuka massagen. För mig var arbetet med Barbro en mycket utvecklande tid. Det befäste hur det parasympatiska systemet aktiverades, gav smärtlindring, ökade kroppsuppfattningen, stärkte anknytningen och gav trygghet.
När frågan kom från Socialstyrelsen om ett uppdragsprojekt var det inte svårt att svara ja. Uppgiften var att prova den mjuka massagen för att om möjligt förbättra kommunikation och nå höjd livskvalitet. Tio patienter fick hand- och fotmassage dagligen i samband med omvårdnadssituationer som avsåg hygien, påklädning och måltider. Dessutom vid oro, rastlöshet, ropbeteende och vid sänggående. Handledning gavs en gång i veckan.
Resultatet visade verkligen betydelsen av metoden. Tillvägagångssättet och rörelserna med en bestämd struktur gav trygghet och bestående effekt. Majoriteten av personalen blev positivt inställda men eftersom taktil massage är ett nära arbete passar det inte alla.
Idag är taktil massage en beprövad och erkänd komplementär metod. För att stärka ankytningen strävar man efter att samma person ger både massagen och omvårdnaden. Metoden kan ge lugn och trygghet i omvårdnaden hos både de demenssjuka och hos personal. Det blir lättare att avläsa kroppsspråket och personalen i min projketgrupp uttryckte det som att de kände sig lugnare och nöjdare. Det är mycket lättare att omsorgsfullt vårda en person som man kan samspela med, än en som är spänd och okontaktbar.
En av nycklarna till att skapa en trygg relation är den ordlösa kommunikationen som är bärande i den mjuka taktila massagen. Den innebär varsam beröring, lyhört bemötande och att med respekt närma sig individen. Goda förutsättningar när man vill kommunicera och förstå varandra. Kanske är min allra viktigaste reflektion så här i den "tredje åldern" att detta är praktisk kunskap som alla oavsett rang i hirarkin kan tillgodogöra sig.
Det behövs inte lång teoretisk utbildning för att inhämta och omsätta denna kunskap i det dagliga arbetet och det gagnar både givare och mottagare. Den ökade vakenheten, kommunikationen och strävan till samarbete initierades av patienten som var den som erhållit massage och som öppnade upp för ökad kontakt. Patienten ”smittade” helt enkelt sin vårdare i detta avseende. Hur många andra områden kan personer med demenssjukdomar ge oss vägledning till?
Vi måste använda alla våra sinnen för att höra det som inte sägs, se det som inte syns, beröras och beröra när orden inte räcker.
Siv Ardeby