Nollvision | lärande exempel

Runt om i landet utvecklas personcentrerade arbetssätt för att förebygga svåra situationer som kan leda till tvångs- och begränsningsåtgärder. Här följer en rad lärande exempel på det. Har din arbetsplats erfarenheter som ni vill dela med er av? Mejla Ann-Christin Kärrman: ann-christin.karrman@demenscentrum.se. Av sekretesskäl tar vi bort namn och platser före publicering.

"Han ville inte alls gå hem" 

En demenssjuk man bodde hemma med sin fru. Han blev långsamt sämre och frun drog ett allt större lass. Slutligen beslutades om att pröva växelvård. Mannen skulle varva två veckors vistelse hemma med två veckor på demensboendet.

Den första perioden på demensboendet blev inte alls bra. Mannen stod långa stunder vid den låsta ytterdörren; drog och slet i dörrhandtaget, hoade och skrek. Personalen kunde inte uppfatta vad han sa. De tolkade hans beteende som att han längtade efter sin fru och ville gå hem.

När vädret blev bättre tog personalen fram stolar och ställde utanför ytterdörren för att fika tillsammans med de boende. Mannen fikade också men ställde sig sedan i dörröppningen. Där blev han stående. Det visade sig att han inte alls ville gå hem. Efter ett tag kom personalen på att han helt enkelt trivdes med att stå vid den halvöppna ytterdörren och titta ut. Han blev lugn och slutade hoa och skrika. 

I dag fungerar han lite som boendets...

En demenssjuk man bodde hemma med sin fru. Han blev långsamt sämre och frun drog ett allt större lass. Slutligen beslutades om att pröva växelvård. Mannen skulle varva två veckors vistelse hemma med två veckor på demensboendet.

Den första perioden på demensboendet blev inte alls bra. Mannen stod långa stunder vid den låsta ytterdörren; drog och slet i dörrhandtaget, hoade och skrek. Personalen kunde inte uppfatta vad han sa. De tolkade hans beteende som att han längtade efter sin fru och ville gå hem.

När vädret blev bättre tog personalen fram stolar och ställde utanför ytterdörren för att fika tillsammans med de boende. Mannen fikade också men ställde sig sedan i dörröppningen. Där blev han stående. Det visade sig att han inte alls ville gå hem. Efter ett tag kom personalen på att han helt enkelt trivdes med att stå vid den halvöppna ytterdörren och titta ut. Han blev lugn och slutade hoa och skrika. 

I dag fungerar han lite som boendets dörrvakt. Ytterdörren står halvöppen, det har gått bra under sommarhalvåret. Men hur blir det i vinter? Nya lösningar diskuteras.

Ändrat bemötande gav resultat 

En boende sparkade och spottade på personal i samband med omvårdnad. Det skrevs ofta avvikelserapporter. Mannen ifråga hade vaskulär demens, Parkinson och var rullstolsburen. Han fick hjälp med nästan all ADL. Han var i riskzonen för undernäring och hade trycksår på båda hälarna.

– När jag började arbeta på enheten var den mycket illa skött, man kan tala om vanvård, berättar sjuksköterskan som flera gånger i veckan lade om mannens sår.

Efter en tillsyn kritiserades enheten för att det inte gjordes riskbedömningar ur arbetsmiljöperspektiv. Det visade sig att det saknades fasta rutiner och att var och en gjorde på sitt sätt. Det stod snart klart att det var detta som mannens aggressivitet bottnade i. Han kände sig varken sedd eller delaktig och samarbetade inte.

– En ny chef hade tillträtt och vi diskuterade olika lösningar, berättar sjuksköterskan som parallellt utbildade sig till BPSD-administratör.

Nya rutiner infördes på morgnarna. Varje dag gick först...

En boende sparkade och spottade på personal i samband med omvårdnad. Det skrevs ofta avvikelserapporter. Mannen ifråga hade vaskulär demens, Parkinson och var rullstolsburen. Han fick hjälp med nästan all ADL. Han var i riskzonen för undernäring och hade trycksår på båda hälarna.

– När jag började arbeta på enheten var den mycket illa skött, man kan tala om vanvård, berättar sjuksköterskan som flera gånger i veckan lade om mannens sår.

Efter en tillsyn kritiserades enheten för att det inte gjordes riskbedömningar ur arbetsmiljöperspektiv. Det visade sig att det saknades fasta rutiner och att var och en gjorde på sitt sätt. Det stod snart klart att det var detta som mannens aggressivitet bottnade i. Han kände sig varken sedd eller delaktig och samarbetade inte.

– En ny chef hade tillträtt och vi diskuterade olika lösningar, berättar sjuksköterskan som parallellt utbildade sig till BPSD-administratör.

Nya rutiner infördes på morgnarna. Varje dag gick först en person in till mannen och hälsade god morgon. Hon eller han drog upp persiennerna och gick sedan ut ur rummet. Fem minuter senare gick två personer in till den boende. De hade då i förväg bestämt vem som skulle prata med honom i samband med omvårdnaden och eventuell sårvård. Det var ett absolut krav att de här rutinerna skulle följas varje dag. Några andra ändringar gjordes inte.

Sex månader senare hade såret läkt på ena hälen, mannen hade ökat i vikt och han var inte längre våldsam. För det mesta satt han nykammad och nyrakad och åt sin frukost själv i matsalen med god aptit och ett leende på läpparna. Efter ytterligare någon månad hade även det andra såret läkt.

– Det var en framgångssaga, säger sjuksköterskan. 

Det viktigaste var att all personal gjorde likadant varje dag. De talade också långsamt och informerade med korta meningar, en sak i taget. Mannen kände sig sedd, delaktig och samarbetade. 

– För mig blev det så tydligt att allt hänger ihop. BPSD-symptomen minskade kraftigt, såren läkte och det fanns inte längre någon risk för undernäring. Den boendes livskvalitet blev bättre. Samtidigt förbättrades personalens arbetsmiljö och man började tänka mer som ett team.

Fullt stöd från chefen var också en framgångsfaktor och en förutsättning, understryker sjuksköterskan.

Att sakta bygga upp tilliten 

Tommy flyttade in till vårt boende efter att ha blivit omplacerad från ett annat. När han kom till oss var han mager, rädd, spänd och redo att försvara sig om någon rörde honom. Nästan all tillit till andra människor tycktes ha gått förlorad. För oss var målet att åter bygga upp hans tillit och hjälpa honom att känna sig trygg, värdig och behandlad med respekt.

Vi arbetade i ett litet team som sakta bekantade sig med Tommy. Första kvällen satt vi bara nära varandra, han och jag, inne på hans rum. Vi pratade inte så mycket, tittade mest på TV och lite på varandra. Vi log, fikade och när jag såg att han blev trött frågade jag om jag fick hjälpa honom till sängen. Det fick jag men jag fick inte röra hans kläder eller hans skor som han behöll på. Tommy hade med sig sin katt som betydde väldigt mycket för honom. Jag talade om att dörren stod på glänt så att katten kunde komma in när den ville.

Tommy sov bra hela natten. På morgonen kom...

Tommy flyttade in till vårt boende efter att ha blivit omplacerad från ett annat. När han kom till oss var han mager, rädd, spänd och redo att försvara sig om någon rörde honom. Nästan all tillit till andra människor tycktes ha gått förlorad. För oss var målet att åter bygga upp hans tillit och hjälpa honom att känna sig trygg, värdig och behandlad med respekt.

Vi arbetade i ett litet team som sakta bekantade sig med Tommy. Första kvällen satt vi bara nära varandra, han och jag, inne på hans rum. Vi pratade inte så mycket, tittade mest på TV och lite på varandra. Vi log, fikade och när jag såg att han blev trött frågade jag om jag fick hjälpa honom till sängen. Det fick jag men jag fick inte röra hans kläder eller hans skor som han behöll på. Tommy hade med sig sin katt som betydde väldigt mycket för honom. Jag talade om att dörren stod på glänt så att katten kunde komma in när den ville.

Tommy sov bra hela natten. På morgonen kom jag tillbaka för att hjälpa honom med morgonsysslorna. Efter att ha lugnt frågat om han sovit gott berättade jag att jag tagit med mig lite fika. Jag fick inget svar men Tommy blev glad. Han följde mig med blicken när han fikade. Jag insåg att det var viktigt för honom att hela tiden tala om vad jag gjorde och tänkte göra. Morgonsysslorna tog lång tid men gick bra. Jag fick hjälpa honom att ta sig upp ur sängen och han märkte att jag lät honom styra takten.

Ibland fick vi raka honom med rakapparat, ibland med hyvel då Tommy tyckte ljudet från rakapparaten var obehagligt. Andra gånger fick vi inte raka honom alls. Ibland var det helt ok att byta inkontinenshjälpmedel, ibland hittade vi på enkla tricks som fick honom att acceptera hjälpen med intimhygien. Men Tommy hade stor integritet och var rädd för att blotta sig inför andra så vissa gånger fick vi inte hjälpa honom alls. Det var bara att acceptera och försöka igen lite senare.

Så här fortsatte vår resa tillsammans. Tommys tillit till oss stärktes sakta. Allt oftare tillät han kroppslig beröring utan att gå i försvar – han lärda sig att det var han som fick bestämma takten. Till slut satt han ute i matsalen med de andra. Aptiten kom tillbaka och han gick sakta men säkert upp i vikt. Tommy började skratta och le och delta i sociala aktiviteter.

Den personcenterande omvårdnad som vi personal hela tiden fokuserade på gjorde stor skillnad för Tommy. Hans situation fick mig att på allvar inse tyngden i en demensvård utan tvång och begränsningar och hur stor betydelse den kan han i en demenssjuk människas liv.

 

Barndomstrauma väcktes av hårtvätt 

En person som flyttade in på ett boende blev våldsam i samband med dusch och hårtvätt. Anhöriga berättade att det varit så en längre tid, men att det blivit allt värre. Det visade sig att det fungerade med dusch upp till halsen men inte hår och ansikte.

Så småningom mindes en anhörig att personen en gång hade berättat att hen hade varit nära att drunkna som barn. En duschring, en sådan som sätts på huvudet för att undvika vatten i ögonen, blev lösningen. Sedan fungerade det bra med duschen. Ansiktet kunde personen tvätta själv med en tvättlapp. 

En person som flyttade in på ett boende blev våldsam i samband med dusch och hårtvätt. Anhöriga berättade att det varit så en längre tid, men att det blivit allt värre. Det visade sig att det fungerade med dusch upp till halsen men inte hår och ansikte.

Så småningom mindes en anhörig att personen en gång hade berättat att hen hade varit nära att drunkna som barn. En duschring, en sådan som sätts på huvudet för att undvika vatten i ögonen, blev lösningen. Sedan fungerade det bra med duschen. Ansiktet kunde personen tvätta själv med en tvättlapp. 

Bekräftelse skapar lugn 

En demenssjuk person som flyttade in på ett boendet var fysiskt och psykiskt utåtagerande bådet mot personal och medboende. Personen hade pondus och var van vid att andra lyssnade. När personal sa exempelvis ”Nej jag kan inte nu” blev hen arg och kände sig kränkt. 

Bekräftelse och uppmärksamhet blev lösningen. När personen sa exempelvis  ”Vad ful du är i håret” till personal svarade man ”Vad bra att du säger till, jag tar till mig det och ska gå till frissan."

Personen fick också mer egen tid när personal pratade och bekräftade, det handlade om fem-tio minuter per arbetspass. Efter detta blev hen mycket lugnare. Viktigt var att all personal gjorde likadant.

En demenssjuk person som flyttade in på ett boendet var fysiskt och psykiskt utåtagerande bådet mot personal och medboende. Personen hade pondus och var van vid att andra lyssnade. När personal sa exempelvis ”Nej jag kan inte nu” blev hen arg och kände sig kränkt. 

Bekräftelse och uppmärksamhet blev lösningen. När personen sa exempelvis  ”Vad ful du är i håret” till personal svarade man ”Vad bra att du säger till, jag tar till mig det och ska gå till frissan."

Personen fick också mer egen tid när personal pratade och bekräftade, det handlade om fem-tio minuter per arbetspass. Efter detta blev hen mycket lugnare. Viktigt var att all personal gjorde likadant.

Besökshund lockade tillbaka mannen 

En alzheimersjuk man går fyra dagar i veckan på dagverksamhet. Makan som själv har en fysisk sjukdom behöver avlastning. Det fungerar bra men plötsligt en dag vill mannen inte fortsätta på dagverksamheten utan tror att han är botad. I själva verket har sjukdomen gått längre och han vill inte delta i några aktiviteter.

Hemma beskyller han sin partner för att ta nycklar, pengar och hörapparat. Han vägrar att sköta sin hygien och beskyller partnern för otrohet.

Mannen är mycket förtjust i hundar och hade haft djur tidigare i livet. På förslag av biståndshandläggaren erbjuds han därför att få träffa hund och hundförare. De ingår i ett särskilt i kommunalt besöksteam som nu kommer till dagverksamheten två gånger i veckan.

Nu går mannen till dagverksamheten frivilligt men endast de två dagarna då han får träffa hunden. Makan är glad åt att få den avlastningen och att mannen alls vill delta i dagverksamhet igen.

En alzheimersjuk man går fyra dagar i veckan på dagverksamhet. Makan som själv har en fysisk sjukdom behöver avlastning. Det fungerar bra men plötsligt en dag vill mannen inte fortsätta på dagverksamheten utan tror att han är botad. I själva verket har sjukdomen gått längre och han vill inte delta i några aktiviteter.

Hemma beskyller han sin partner för att ta nycklar, pengar och hörapparat. Han vägrar att sköta sin hygien och beskyller partnern för otrohet.

Mannen är mycket förtjust i hundar och hade haft djur tidigare i livet. På förslag av biståndshandläggaren erbjuds han därför att få träffa hund och hundförare. De ingår i ett särskilt i kommunalt besöksteam som nu kommer till dagverksamheten två gånger i veckan.

Nu går mannen till dagverksamheten frivilligt men endast de två dagarna då han får träffa hunden. Makan är glad åt att få den avlastningen och att mannen alls vill delta i dagverksamhet igen.

Buntband ger tid till eftertanke 

Att arbeta personcentrerat och att nå nollvisionen är något som vi ständigt diskuterar. Vi strävar också efter att öka självbestämmandet för våra boende. Därför började vi diskutera användningen av sänggrindar.

Några av de boende vill ha sänggrind, andra vill ha det ibland eller inte alls. Förr drogs sänggrindarna ibland upp utan särskild eftertanke. Syftet var förstås att hindra fallolyckor. Men när någon tar sig över sänggrindarna blir det tvärtom väldigt svåra fall. Risken är också att de boende känner sig instängda, vilket kan vara en förfärlig känsla.

När en ny boende flyttar in hos oss startar numera ett ”detektivarbete” för att lära känna personen, bland annat görs en riskanalys för fall. Vi har också börjat fästa sänggrindarna i nedfällt läge med hjälp av buntband. För att kunna dra upp upp dem måste buntbanden klippas av. Det ska dessutom dokumenteras. Detta förhindrar att de dras upp slentrianmässigt hos de som inte vill ha grinden uppe. Fallolyckorna har...

Att arbeta personcentrerat och att nå nollvisionen är något som vi ständigt diskuterar. Vi strävar också efter att öka självbestämmandet för våra boende. Därför började vi diskutera användningen av sänggrindar.

Några av de boende vill ha sänggrind, andra vill ha det ibland eller inte alls. Förr drogs sänggrindarna ibland upp utan särskild eftertanke. Syftet var förstås att hindra fallolyckor. Men när någon tar sig över sänggrindarna blir det tvärtom väldigt svåra fall. Risken är också att de boende känner sig instängda, vilket kan vara en förfärlig känsla.

När en ny boende flyttar in hos oss startar numera ett ”detektivarbete” för att lära känna personen, bland annat görs en riskanalys för fall. Vi har också börjat fästa sänggrindarna i nedfällt läge med hjälp av buntband. För att kunna dra upp upp dem måste buntbanden klippas av. Det ska dessutom dokumenteras. Detta förhindrar att de dras upp slentrianmässigt hos de som inte vill ha grinden uppe. Fallolyckorna har inte ökat sedan vi började med buntband.

Om fallrisken är stor finns alternativet att använda golvlarm men inte heller det ska användas slentrianmässigt.

De grundläggande behoven först 

En kvinna på ett korttidsboende hörde dåligt och hade hörapparat. I början kunde hon klara den själv med lite stöd. Men efter en tid behövde personalen hjälpa henne med i stort sett allt som gällde hörapparaten. Då blev hon mycket arg och utåtagerande och vägrade använda den.

Personalen tyckte det var viktigt att kvinnan använde hörapparaten, eftersom det annars var svårt att kommunicera med henne. De konsulterade demenssjuksköterskan som berättade att hon hade träffat kvinnan på morgonen.  Hon hade frågat kvinnans om hon ätit frukost. Det hade hon inte, eftersom hon var arg. På frågan om hon ville på toaletten hade svaret blivit nej.

– Jag föreslog att personalen skulle hämta något som kvinnan gillade. Vi satte oss sedan hon och jag vid ett bord och åt varsin smörgås tillsammans. Hon åt upp den. Efter det reste hon sig, tog mig i handen och sa att hon vill gå på toa. Hörapparaten fick bara ligga kvar på bordet så länge.

Det hela skedde i lugn...

En kvinna på ett korttidsboende hörde dåligt och hade hörapparat. I början kunde hon klara den själv med lite stöd. Men efter en tid behövde personalen hjälpa henne med i stort sett allt som gällde hörapparaten. Då blev hon mycket arg och utåtagerande och vägrade använda den.

Personalen tyckte det var viktigt att kvinnan använde hörapparaten, eftersom det annars var svårt att kommunicera med henne. De konsulterade demenssjuksköterskan som berättade att hon hade träffat kvinnan på morgonen.  Hon hade frågat kvinnans om hon ätit frukost. Det hade hon inte, eftersom hon var arg. På frågan om hon ville på toaletten hade svaret blivit nej.

– Jag föreslog att personalen skulle hämta något som kvinnan gillade. Vi satte oss sedan hon och jag vid ett bord och åt varsin smörgås tillsammans. Hon åt upp den. Efter det reste hon sig, tog mig i handen och sa att hon vill gå på toa. Hörapparaten fick bara ligga kvar på bordet så länge.

Det hela skedde i lugn takt, demenssjuksköterskan lät toadörren stå på glänt och sa till kvinnan att hon fanns kvar utanför. ”Sitt kvar du, ta det lugnt”, sa hon när kvinnan ville resa sig snabbt. Efter en stund fungerade det. Sedan var det inga problem att sätta på henne hörapparaten.

Kvinnans ilska hade inte med hörapparaten att göra. Allt handlade om att hennes grundläggande behov måste tillgodoses först: frukost och toabesök. Det kunde hon inte uttrycka och personalen hade inte förstått det.

Personalen började tänka i andra banor och försökte ta reda på vad hon behövde i ögonblicket. De mediciner som hon tidigare haft – lugnande medel och neuroleptika – behövdes inte längre. 

Du har vunnit ett par skor 

En man på ett demensboende var mycket aggressiv. Hans kontaktperson, anhörig och en handledare som kallats in försökte hitta en förklaring. Mannen brukade promenera dagligen, det betydde mycket för honom. Problemet var att han bara hade slitna inomhusskor och sådana kan man inte ha på långpromenader.

Demenssjukdomen hade medfört att han utvecklat snålhet. Köpa skor var därför inte möjligt, trots att det fanns pengar till det. Då kom idén upp att skriva ihop följande: Grattis! Du har vunnit ett par herrskor av allra bästa kvalitet.

Kurt blev jätteglad och hans anhörig kunde ordna ett par nya skor. Han kunde fortsätta med sina älskade promenader vilket bidrog till en bättre livskvalitet för honom.

Promenera är en av de sista handlingar en person med demens kan göra självständigt, därför är det viktigt att hjälpa till att ge dem förutsättningar för detta.

I ett senare stadium av sjukdomen blev Kurt orolig igen. Personalen gav honom...

En man på ett demensboende var mycket aggressiv. Hans kontaktperson, anhörig och en handledare som kallats in försökte hitta en förklaring. Mannen brukade promenera dagligen, det betydde mycket för honom. Problemet var att han bara hade slitna inomhusskor och sådana kan man inte ha på långpromenader.

Demenssjukdomen hade medfört att han utvecklat snålhet. Köpa skor var därför inte möjligt, trots att det fanns pengar till det. Då kom idén upp att skriva ihop följande: Grattis! Du har vunnit ett par herrskor av allra bästa kvalitet.

Kurt blev jätteglad och hans anhörig kunde ordna ett par nya skor. Han kunde fortsätta med sina älskade promenader vilket bidrog till en bättre livskvalitet för honom.

Promenera är en av de sista handlingar en person med demens kan göra självständigt, därför är det viktigt att hjälpa till att ge dem förutsättningar för detta.

I ett senare stadium av sjukdomen blev Kurt orolig igen. Personalen gav honom då ett gosedjur och det fungerade utmärkt. Gosedjuret liknar en levande katt och till saken hör att Kurt älskade katter och själv har haft katt tidigare. Han blev lugn och personalen kan känna sig både stolta och glada.

Får hjälp att själv åka buss 

En kvinna går på dagverksamhet. Hon har alzheimer och bor hemma med sin partner. Problemet är att hon inte vill åka med i den buss som kör alla som ska till dagverksamheten. Hon vill inte stå och vänta på den.

På morgonen kan kvinnan sticka iväg själv och smälla igen dörren. På eftermiddagen ”rymmer” hon ofta när det är dags för hemresa. Personalen har svårt att hålla kvar personen som blir upprörd och arg.

Efter diskussion med partnern beslutar personalen testa om kvinnan kan gå hem själv. När hon går från dagverksamheten ringer personalen till partnern som sen ringer tillbaka när kvinnan är hemma. Det fungerar bra och nu gör man på liknande sätt på morgnarna; partnern ringer till dagverksamheten som sedan återkopplar när personen är framme.

Kvinnan går nu till och från dagverksamheten fem dagar i veckan. Hon känner sig inte kränkt över att tvingas åka buss och både partnern och personalen kan känna sig lugna.

En kvinna går på dagverksamhet. Hon har alzheimer och bor hemma med sin partner. Problemet är att hon inte vill åka med i den buss som kör alla som ska till dagverksamheten. Hon vill inte stå och vänta på den.

På morgonen kan kvinnan sticka iväg själv och smälla igen dörren. På eftermiddagen ”rymmer” hon ofta när det är dags för hemresa. Personalen har svårt att hålla kvar personen som blir upprörd och arg.

Efter diskussion med partnern beslutar personalen testa om kvinnan kan gå hem själv. När hon går från dagverksamheten ringer personalen till partnern som sen ringer tillbaka när kvinnan är hemma. Det fungerar bra och nu gör man på liknande sätt på morgnarna; partnern ringer till dagverksamheten som sedan återkopplar när personen är framme.

Kvinnan går nu till och från dagverksamheten fem dagar i veckan. Hon känner sig inte kränkt över att tvingas åka buss och både partnern och personalen kan känna sig lugna.

Fokus på båda makarna 

En demenssjuk kvinna bodde hemma med sin make. Han var både gammal och cancersjuk och orkade inte längre sköta om henne på egen hand. Men när hemtjänsten kopplades in vägrade kvinnan nästan allt. Det var mycket svårt att få hjälpa henne. Hon låg kvar i sin säng med sammanbiten min. Hon var dessutom svartsjuk och misstänkte att hemtjänsten flirtade med maken.

Hemtjänstgruppen diskuterade hur de skulle göra med stöd av BPSD-registret. De började fundera över vilka situationer som väckte mest obehag hos kvinnan, om hon var morgonpigg eller inte, när det fungerade lite bättre med mera.

En bemötandeplan formulerades och det bestämdes att all personal som besökte paret skulle arbeta på samma sätt. Av den levnadsberättelse som skrevs framgick att kvinnan alltid varit en skojfrisk person. Hon hade även varit noga med sitt utseende och hygien.

Hemtjänsten började gå två och två på morgnarna – de lyckades ändra reglerna så att detta var ok. Den ena...

En demenssjuk kvinna bodde hemma med sin make. Han var både gammal och cancersjuk och orkade inte längre sköta om henne på egen hand. Men när hemtjänsten kopplades in vägrade kvinnan nästan allt. Det var mycket svårt att få hjälpa henne. Hon låg kvar i sin säng med sammanbiten min. Hon var dessutom svartsjuk och misstänkte att hemtjänsten flirtade med maken.

Hemtjänstgruppen diskuterade hur de skulle göra med stöd av BPSD-registret. De började fundera över vilka situationer som väckte mest obehag hos kvinnan, om hon var morgonpigg eller inte, när det fungerade lite bättre med mera.

En bemötandeplan formulerades och det bestämdes att all personal som besökte paret skulle arbeta på samma sätt. Av den levnadsberättelse som skrevs framgick att kvinnan alltid varit en skojfrisk person. Hon hade även varit noga med sitt utseende och hygien.

Hemtjänsten började gå två och två på morgnarna – de lyckades ändra reglerna så att detta var ok. Den ena fokuserade helt på kvinnan; satte sig på hennes sängkant och tog det lugnt – kvinnan är mycket för beröring. Den andra hade fokus på maken.

De arbetade hårt för att få kvinnan att känna att det var hon som hjälpte personalen. Kvinnan är numera som omvänd och går gärna upp och även in i duschen. Hon blir inte heller svartsjuk längre.

Det hela vände när kvinnan verkligen kände att personalen var koncentrerad på henne och att de var där för henne. Numera blir hon glad när hemtjänsten kommer.

– Nu går det att känna igen hennes personlighet, som den är enligt levnadsberättelsen, berättar hennes kontaktperson.

Genomtänkt plan minskade oron 

En man har Alzheimers sjukdom och är rullstolsburen. Han blir allt oftare orolig och irriterad och får även raseriutbrott. Det händer oftast vid hissen. Han försöker då köra in i hissen för att komma ut.

Mannen är mycket kontaktsökande och blir arg när man inte alltid ägnar sig åt honom. Han får lugnande läkemedel och sover dåligt på nätterna. Anhöriga är oroliga för att han är så trött på dagarna och tycker inte han aktiveras tillräckligt.

En BPSD-genomgång görs. Mannen begränsas av att inte få komma ut och genom att få lugnande läkemedel. Teamet kommer fram till att sömnsvårigheterna förmodligen beror på smärta. Många i teamet har bra strategier för att bemöta Nils men den informationen har inte gått fram till alla. 

Tillsammans gör teamet en detaljerad vårdåtgärdsplan. För att försäkra sig om att alla nås av informationen görs även en signeringslista.

Manne ska bemötas ödmjukt, respektfullt och med ett genomtänkt ordval. Vid oro på...

En man har Alzheimers sjukdom och är rullstolsburen. Han blir allt oftare orolig och irriterad och får även raseriutbrott. Det händer oftast vid hissen. Han försöker då köra in i hissen för att komma ut.

Mannen är mycket kontaktsökande och blir arg när man inte alltid ägnar sig åt honom. Han får lugnande läkemedel och sover dåligt på nätterna. Anhöriga är oroliga för att han är så trött på dagarna och tycker inte han aktiveras tillräckligt.

En BPSD-genomgång görs. Mannen begränsas av att inte få komma ut och genom att få lugnande läkemedel. Teamet kommer fram till att sömnsvårigheterna förmodligen beror på smärta. Många i teamet har bra strategier för att bemöta Nils men den informationen har inte gått fram till alla. 

Tillsammans gör teamet en detaljerad vårdåtgärdsplan. För att försäkra sig om att alla nås av informationen görs även en signeringslista.

Manne ska bemötas ödmjukt, respektfullt och med ett genomtänkt ordval. Vid oro på rummet ska man ta sig tid med honom. När han vill in i hissen ska man följa med honom. Ofta räcker det med en liten sväng.

När han visar oro vid andra tillfällen ska han avledas, till exempel kan man be honom berätta om sitt arbete. Han tycker om musik, film att sitta och prata med en medboende eller att titta på foton. 

Nu får han smärtstillande och sover bättre. Alla lugnande läkemedel har tagits bort. Han är piggare på dagarna och mår bättre. Det positiva resultatet beror på ett genomtänkt bemötande och arbetssätt – och att alla bemöter mannen på samma sätt.

God nattsömn med gosedjur och kedjetäcke 

En alzheimersjuk kvinna på ett äldreboende vände på dygnet. Hon var motoriskt orolig och hade svårt att komma till ro. Efter kvällsfikat blev hon rejält ”speedad”. Hon kunde hålla i gång till framåt tre på natten innan hon somnade. På dagarna var hon sedan trött och orkeslös.

De hjälpte inte att personalen försökte få kvinnan att lägga sig tidigt. Då reste hon sig bara i sängen och satt och dinglade med benen. Personalen väckte henne sent, för att hon inte skulle bli alltför trött under dagen. Hennes sömnvanor var ändå ett allvarligt problem. Eftersom hon hade diabetes behövde hon insulin på regelbundna tider för att må bra.

Personalen hade teamträffar där olika lösningar diskuterades. Anhöriga som kopplades in berättade att hon alltid varit väldigt förtjust i kattor. Ett gosedjur inhandlades och ett så kallat kedjetäcke. Det är tyngre än ett vanligt täcke och kan framkalla upplevelsen av att vara omfamnad eller att sova tillsammans med någon.

...

En alzheimersjuk kvinna på ett äldreboende vände på dygnet. Hon var motoriskt orolig och hade svårt att komma till ro. Efter kvällsfikat blev hon rejält ”speedad”. Hon kunde hålla i gång till framåt tre på natten innan hon somnade. På dagarna var hon sedan trött och orkeslös.

De hjälpte inte att personalen försökte få kvinnan att lägga sig tidigt. Då reste hon sig bara i sängen och satt och dinglade med benen. Personalen väckte henne sent, för att hon inte skulle bli alltför trött under dagen. Hennes sömnvanor var ändå ett allvarligt problem. Eftersom hon hade diabetes behövde hon insulin på regelbundna tider för att må bra.

Personalen hade teamträffar där olika lösningar diskuterades. Anhöriga som kopplades in berättade att hon alltid varit väldigt förtjust i kattor. Ett gosedjur inhandlades och ett så kallat kedjetäcke. Det är tyngre än ett vanligt täcke och kan framkalla upplevelsen av att vara omfamnad eller att sova tillsammans med någon.

Nyordningen fungerade över förväntan. Kvinnan kom till ro mycket snabbare och blev en helt annan person när nattsömnen förbättrades. Insulinet balanserades och i dag sitter hon gärna med och småpratar med personal och medboende.

Grenselen skapade oro 

Från sjukhuset kom en demenssjuk man till ett korttidsboende. Han var blind och satt fastspänd med grensele i rullstol. Detta för att hindra honom från att kliva ur stolen och ramla. Mannen var mycket orolig och kunde även bli aggressiv.

På korttidsboendet hade personalen tidigare märkt att de boende blev lugnare när de slapp sitta fastspända. Känslan av att sitta fast skapar ofta oro och aggression. Därför togs grenselen togs bort även på mannen som istället fick sitta i en vanlig fåtölj. Personalen satt bredvid.

Oron minskade successivt och mannen blev allt lugnare. Han behövde inte längre någon grensele. Bara att få sitta i en vanlig fåtölj gjorde honom tryggare och lugnare. Så småningom räckte det med att sitta med ibland och annars hålla ett öga på mannen. 

Det är en utmaning att våga tänka om och organisera om så det fungerar även när personalstyrkan är liten.

Från sjukhuset kom en demenssjuk man till ett korttidsboende. Han var blind och satt fastspänd med grensele i rullstol. Detta för att hindra honom från att kliva ur stolen och ramla. Mannen var mycket orolig och kunde även bli aggressiv.

På korttidsboendet hade personalen tidigare märkt att de boende blev lugnare när de slapp sitta fastspända. Känslan av att sitta fast skapar ofta oro och aggression. Därför togs grenselen togs bort även på mannen som istället fick sitta i en vanlig fåtölj. Personalen satt bredvid.

Oron minskade successivt och mannen blev allt lugnare. Han behövde inte längre någon grensele. Bara att få sitta i en vanlig fåtölj gjorde honom tryggare och lugnare. Så småningom räckte det med att sitta med ibland och annars hålla ett öga på mannen. 

Det är en utmaning att våga tänka om och organisera om så det fungerar även när personalstyrkan är liten.

I stället för Sobril 

En kvinna på ett boende var mycket social – det hade hon alltid varit. Hon hade varit gift med en högt uppsatt person och var också van vid att alla såg upp till henne. På boendet gick hon och öppnade alla dörrar. Hon var vänlig och pratsam.

Till samma boende hade också flyttat in en man från en villa med stort vardagsrum och öppen planlösning. Boendet påminde honom om villan och han tyckte att vardagsrummet var hans. Han var irriterad över att andra också var där. Det fungerade ändå hyggligt bra – utom med kvinnan som var så social. Mannen upplevde att hon störde honom. De började bråka så att TV-apparaten for i golvet.

Tidigare hade kvinnan fått Sobril så gott som varje dag för att hålla sig lugn, något som sjuksköterskan motsatte sig.

Boendet har två enheter och en stor samlingssal. Dörren till samlingssalen var låst. Kommunens demenssjuksköterska föreslog att den dörren skulle öppnas. Så skedde. Det ordnades aktiviteter där och det gick också att gå in och...

En kvinna på ett boende var mycket social – det hade hon alltid varit. Hon hade varit gift med en högt uppsatt person och var också van vid att alla såg upp till henne. På boendet gick hon och öppnade alla dörrar. Hon var vänlig och pratsam.

Till samma boende hade också flyttat in en man från en villa med stort vardagsrum och öppen planlösning. Boendet påminde honom om villan och han tyckte att vardagsrummet var hans. Han var irriterad över att andra också var där. Det fungerade ändå hyggligt bra – utom med kvinnan som var så social. Mannen upplevde att hon störde honom. De började bråka så att TV-apparaten for i golvet.

Tidigare hade kvinnan fått Sobril så gott som varje dag för att hålla sig lugn, något som sjuksköterskan motsatte sig.

Boendet har två enheter och en stor samlingssal. Dörren till samlingssalen var låst. Kommunens demenssjuksköterska föreslog att den dörren skulle öppnas. Så skedde. Det ordnades aktiviteter där och det gick också att gå in och dricka kaffe. Det löste problemet. Dit kunde kvinnan gå och prata med alla som kom in utan att mannen stördes. Någon Sobril behövdes inte längre.

Det gäller att hitta lösningar så att alla mår bra, kommenterar demenssjuksköterskan. Det räcker ofta med små medel. Det handlar om att hitta vad som exempelvis gör en person orolig. Om någon är orolig för att hon behöver gå på toaletten ges ingen Sobril. Inte heller om oron beror på hunger eller törst.

– Men om någon vill röra på sig… ja då ska vi ge en Sobril. Nej, det ska vi inte, då ska vi följa med dem ut istället, säger demenssjuksköterskan.

 

Inga fall när sängen flyttades 

En demenssjuk kvinna hade fallit nattetid då hon var på väg upp ur sängen. Personalen på demensboendet var rädd att hon skulle skada sig om det hände igen.

En arbetsterapeut kontaktades som ordinerade en rörelsevakt för att minska fallrisken. Den aktiveras, och larmar då personalen, när personen försöker stiga upp ur sängen. 

Problemet var att rörelsevakten har en dosa som blinkar rött. Den oroade kvinnan som ständigt försökte gömma undan dosan. Rörelsevakten fungerade därför inte som det var tänkt och togs bort.

I stället prövade personalen att flytta sängen till en annan del av rummet. Där ställdes den så att kvinnan behövde gå upp från sängens högra sida, i stället för som tidigare den vänstra. ”Vi tänkte att de flesta av oss är vana att stiga upp ur sängen från den ena sidan – det är som en rutin”. Det visade sig också vara fallet för kvinnan. Höger sida var hennes rutin och med den nya sängplatsen upphörde fallen. 

En demenssjuk kvinna hade fallit nattetid då hon var på väg upp ur sängen. Personalen på demensboendet var rädd att hon skulle skada sig om det hände igen.

En arbetsterapeut kontaktades som ordinerade en rörelsevakt för att minska fallrisken. Den aktiveras, och larmar då personalen, när personen försöker stiga upp ur sängen. 

Problemet var att rörelsevakten har en dosa som blinkar rött. Den oroade kvinnan som ständigt försökte gömma undan dosan. Rörelsevakten fungerade därför inte som det var tänkt och togs bort.

I stället prövade personalen att flytta sängen till en annan del av rummet. Där ställdes den så att kvinnan behövde gå upp från sängens högra sida, i stället för som tidigare den vänstra. ”Vi tänkte att de flesta av oss är vana att stiga upp ur sängen från den ena sidan – det är som en rutin”. Det visade sig också vara fallet för kvinnan. Höger sida var hennes rutin och med den nya sängplatsen upphörde fallen. 

Kände sig instängd i sitt hem 

En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.

Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.

Kommunens demenssjuksköterska föreslog GPS-larm. ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt GPS:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort GPS:en och även dörrlarmet under dagtid.

Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.

Nu när kvinnan känner sig fri och kan...

En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.

Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.

Kommunens demenssjuksköterska föreslog GPS-larm. ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt GPS:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort GPS:en och även dörrlarmet under dagtid.

Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.

Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna sin dörr när hon vill går hon ut mer sällan. Hon tar små promenader och ibland har personalen hittat henne vid busshållplatsen där hon väntar på sin man. Då följer de henne hem och sedan är det lugnt.

När hon inte längre bevakas och motas in igen, som skedde tidigare, har hon blivit mycket lugnare. Hon har dörrlarmet kvar nattetid och det är hon med på.

Lösningen finns inom gruppen 

En man som har frontallobsdemens slår sina medboende och personal, framförallt ny personal. Han får mycket medicin mot kronisk smärta och även depression och oro.

Efter en BPSD-genomgång med team, då hans symptom skattats, görs en bemötandeplan. Han behöver få mycket uppmärksamhet så han känner sig delaktig. Om någon i personalen talar med en annan boende är risken annars att han slår till den medboende efteråt.

Han blir särskilt störd av en medboende som ofta går omkring. Då ska han erbjudas att flytta sig till gungsängen. Det är viktigt med ögonkontakt och att läsa av hans kroppsspråk för att kunna avleda när han blir spänd.   Likaså behöver han få tid till att lära känna ny personal innan de till exempel hjälper till med dusch eller annan personlig omvårdnad.

Det är viktigt att respektera hans personliga zon (cirka 1,2 meter). Men om han själv sträcker ut armen kan man sitta närmare och hålla hans hand.  Stödjande samtal och taktil massage...

En man som har frontallobsdemens slår sina medboende och personal, framförallt ny personal. Han får mycket medicin mot kronisk smärta och även depression och oro.

Efter en BPSD-genomgång med team, då hans symptom skattats, görs en bemötandeplan. Han behöver få mycket uppmärksamhet så han känner sig delaktig. Om någon i personalen talar med en annan boende är risken annars att han slår till den medboende efteråt.

Han blir särskilt störd av en medboende som ofta går omkring. Då ska han erbjudas att flytta sig till gungsängen. Det är viktigt med ögonkontakt och att läsa av hans kroppsspråk för att kunna avleda när han blir spänd.   Likaså behöver han få tid till att lära känna ny personal innan de till exempel hjälper till med dusch eller annan personlig omvårdnad.

Det är viktigt att respektera hans personliga zon (cirka 1,2 meter). Men om han själv sträcker ut armen kan man sitta närmare och hålla hans hand.  Stödjande samtal och taktil massage fungerar när han är orolig eller nedstämd.

Kontaktpersonen och andra i personalgruppen har bidragit med sina tips och iakttagelser till planen som nu fungerar bra. Det väsentliga är att alla får samma information och gör på samma sätt, även de som kommer nya.

Lugnare efter handlingsplan 

En boende är fysiskt stark och mycket bestämd. Hen flyttar runt möbler och kan bli utagerande mot personal när hen är trött eller inte blir förstådd. Fallrisken är stor.

Hen har också vanföreställningar och är även mycket ljuskänslig. Hen får lugnande läkemedel.

Efter besök av ett BPSD-team och utredning görs en handlingsplan. Den innebär bland annat att observera så snart hen börjar bli lite orolig. Då följer man med till rummet och där ska det vara dämpat ljus. Maten kan gärna serveras på rummet.

Det är viktigt att tala kort och tydligt så hen förstår. Likaså att undvika att överstimulera. Hen vill så gärna delta och hjälpa till men kan inte gå ner i varv. Om kommunikationen fungerar kan hen göra saker själv.

Inne på rummet kan man till exempel sitta och prata om bilderna på väggarna. Att erbjuda mat eller kaffe och bullar liksom beröring kan också lugna.

Nu har lugnande läkemedel satts ut utom en tablett på eftermiddagen. När planen följs av...

En boende är fysiskt stark och mycket bestämd. Hen flyttar runt möbler och kan bli utagerande mot personal när hen är trött eller inte blir förstådd. Fallrisken är stor.

Hen har också vanföreställningar och är även mycket ljuskänslig. Hen får lugnande läkemedel.

Efter besök av ett BPSD-team och utredning görs en handlingsplan. Den innebär bland annat att observera så snart hen börjar bli lite orolig. Då följer man med till rummet och där ska det vara dämpat ljus. Maten kan gärna serveras på rummet.

Det är viktigt att tala kort och tydligt så hen förstår. Likaså att undvika att överstimulera. Hen vill så gärna delta och hjälpa till men kan inte gå ner i varv. Om kommunikationen fungerar kan hen göra saker själv.

Inne på rummet kan man till exempel sitta och prata om bilderna på väggarna. Att erbjuda mat eller kaffe och bullar liksom beröring kan också lugna.

Nu har lugnande läkemedel satts ut utom en tablett på eftermiddagen. När planen följs av all personal fungerar det bra. 

Lugnare när larmet togs bort 

En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.

Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.

Kommunens demenssjuksköterska föreslog gps-larm (se nedan). ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt gps:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort gps:en och även dörrlarmet under dagtid.

Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.

Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna...

En demenssjuk kvinna som bodde kvar i sitt hem kände sig instängd. Hon trodde att maken levde och packade för att hon trodde att det var dags att flytta.

Kvinnan ville gå ut. Hon hade hemtjänst och personalen var rädd att hon inte skulle hitta hem. Distriktssköterskan hade beviljat dörrlarm men kvinnan var irriterad på larmet.

Kommunens demenssjuksköterska föreslog gps-larm (se nedan). ”Då kan vi söka dig om du inte hittar”, sade hon till kvinnan som tyckte detta lät bra. Men när hon sedan såg hur stort och klumpigt gps:en var ville hon inte använda den. Demenssjuksköterskan tog därför bort gps:en och även dörrlarmet under dagtid.

Kvinnans dotter var införstådd med att larmen togs bort och att mamman skulle få gå ut när hon ville. Hemtjänstpersonalen var inte så glad åt beslutet. Men de har ett foto av kvinnan och vet ungefär var hon brukar gå. Om hon inte är hemma när de kommer får de gå ut och söka upp henne.

Nu när kvinnan känner sig fri och kan öppna sin dörr när hon vill går hon ut mer sällan. Hon tar små promenader och ibland har personalen hittat henne vid busshållplatsen där hon väntar på sin man. Då följer de henne hem och sedan är det lugnt. 

När hon inte längre bevakas och motas in igen, som skedde tidigare, har hon blivit mycket lugnare. Hon har dörrlarmet kvar nattetid och det är hon med på.

Vad är gps? En person som går vilse kan spåras
av polis om hon bär en gps runt handleden.