På en dagverksamhet för demenssjuka i Södertälje serveras bulgur hellre än potatis och samtalen förs på syrianska, turkiska och arabiska. På nyöppnade Oliven har både gäster och personal sina rötter i Mellanöstern.
En hastig blick på tavlorna i Olivens matsal räcker för att förvissa sig om att man hamnat rätt. Konturer av människor ridande på packåsnor. Palmer som avtecknar sig mot höga bergstoppar. En bergsby i norra Turkiet, kanske. Eller är det Irak?
Det är från denna del av världen som Olivens lunchgäster härstammar. De flesta har redan avslutat måltiden och sitter lugnt tillbakalutade. Men en kvinna skakar på huvudet och klappar sig samtidigt på magen, för att visa att hon inte är mätt. Så spricker hon upp i ett leende och håller fram sin ena handled. Hon bär ett likadant rödvitt armband som de andra runt bordet. Amir Alsmak, en av dagverksamhetens tre anställda, förklarar:
– En del av våra brukare fastar ända fram till påsk. Under fastan bär de armbanden där den röda färgen symboliserar Jesu blod. På påskafton eldar vi upp banden samtidigt som var och en får önska sig något, allt enligt traditionen.
Fastan före påsk förknippas väl snarast med gräddiga semlor i det sekulariserade Sverige. Men bland många kristna från Mellanöstern innebär den minst 40 dagar utan kött, ägg och mjölkprodukter. Den kristna tron är en av flera saker som förenar Olivens brukare som flytt undan våld och förtryck i olika länder.
– Syrien, Libanon, Turkiet, Irak – länderna skiljer sig åt men det finns ändå en hel del mat, kultur och traditioner som är gemensamt för hela Mellanöstern, säger Amir Alzmak som själv är kristen och kom till Södertälje från Irak i början på 1990-talet.
Amir Alzmak har arbetat åtta år inom kommunens äldreomsorg. Tillsammans med sina kvinnliga kollegor Hiyam Rafat och Anmar Said arbetar han för att göra vistelsen så bra som möjligt för Olivens nio brukare. Gränserna sätts av demenssjukdomen som bland annat gör att de man lärt och tillägnat sig sent i livet börjar gå förlorat. Dit hör det svenska språket.
– Här kan du möjligen få höra ”tack snälla” och andra vardagsuttryck. Annars har även de av våra brukare som bott och arbetat länge i Södertälje numera mycket svårt att både förstå och uttrycka sig på svenska, säger Amir Alzmak.
Detta faktum är en av orsakerna till att en tidigare större kommunal dagverksamhet i Södertälje nyligen delades i två mindre. Den ena vänder sig till personer med svenska som modersmål, den andra är Oliven. Här får brukarna möjlighet att dela sitt gemensamma ursprung, något som kan skänka mening och sammanhang och till viss del motverka den ökade oro och otrygghet som demenssjukdomen framkallar.
– Jag har arbetat på flera ”blandade” äldreboenden där både svenskar och personer med invandrarbakgrund bott, det har gått jättebra. Problemen har uppstått först med demensen, säger Hiyam Rafat och berättar om en av de äldre kvinnorna på Oliven.
Kvinnan var nedstämd och kände sig utanför på sin förra dagverksamhet. Hon skämdes för att hon inte hängde med när ”svenskarna” spelade bingo och ägnade sig åt andra gemensamma aktiviteter. Hon blev tyst, passiv och drog sig allt oftare undan.
På Oliven har hon blivit som en annan människa berättar Hiyam Rafat. Här är hon ofta glad, verkar trygg och deltar gärna i samtal och morgongympan.
– Numera kör hon en halvtimme på träningscykeln varje morgon, inflikar Amir Alzmak som är en varm anhängare av fysisk aktivitet och som leder gympapasset efter frukosten.
Lekfulla övningar – ”plocka äpplen” och ”röra i grytan” - varvas med bollekar och promenader anpassade efter var och ens förmåga. Gympan avslutas med djupandning.
– Det är jätteviktigt att röra på sig, att få bli naturligt trött. Det är bra för den mentala hälsan och för nattsömnen. Många av våra anhöriga är så tacksamma för att maken eller makan nu sover så mycket bättre, säger Amir Alzmak.
Efter lunchen följer stillsammare aktiviteter. Musikstund eller högläsning ur gamla och nya testamentet – Bibelns berättelser har ju följt brukarna sedan barnsben. Personalen tar även upp händelser ur dagstidningar, såväl svenska som arabiska och turkiska.
– Nyheterna väcker ofta känslor och startar diskussioner. Förra veckan läste vi om ett förslag om att införa sexualupplysning i Saudiarabiska skolor. Det engagerade våra brukare, säger Amir Alzmak.
När männen spelar kort brukar Hiyam Rafat och Anma Said turas om att läsa högt ur damtidningar från Mellanöstern.
– Horoskop och lite skvaller, de påminner rätt mycket om svenska damtidningar. Fast kändisarna har förstås andra namn, säger Hiyam Rafat som är Olivens enda muslim.
För drygt 20 år sedan kom Hiyam Rafat från Kurdistan med en civilekonomexamen i bagaget. Någon ekonomitjänst har hon aldrig fått i Sverige men det är inget som idag grämer henne. I elva år har hon arbetat i äldreomsorgen och hennes goda språkkunskaper – arabiska, kurdiska och turkiska – kommer väl till pass på Oliven där hon stortrivs.
– Det är både glädje och gråt och kanske just därför så stimulerande. Man ger mycket av sig själv men får så mycket tillbaka, säger Hiyam Rafa och ler förtjust även när hon berättar om när hon hamnade i onåd på grund av sin tro.
En ny kvinnlig brukare vägrade att bli serverad kaffe av en muslim. Hiyam Rafat fick överhuvudtaget inte ha med henne att göra.
– Så jag prövade att närma mig henne försiktigt, visade att jag går i vanliga kläder och är rätt mycket som alla andra. Det tog tid men till slut fann vi varandra. Idag har vi en jättefin relation och jag, som är muslim, får till och med läsa bibeln för henne, säger Hiyam Rafat.
Magnus Westlander