Hemkänsla är svår att återskapa även på ett hemlikt och tryggt äldreboende. Men Silviasyster Jaroslaw Raubo har ett tips: hjälp vårdtagarna att bjuda hem varandra.
Alla särskilda boenden försöker skapa en så hemlik miljö som möjligt. Ofta blir resultatet utmärkt med inkännande och kunnig personal, egna möbler, prydnadsföremål och besök av närstående. Trots det kan den boende känna sig som en främling och hemlös på boendet. Hur ofta hör inte vi som arbetar i vården: Jag vill hem! Jag bor inte här!
En sådan kommentar fick mig en dag att reflektera. Vad är det som ytterligare kan förstärka hemkänslan? Vad är det som gör att jag själv trivs hemma? Jo, en sådan faktor är att jag blir bekräftad i min roll i mitt egna hem av dem jag bjuder som gäster.
Jag frågade så en av våra boende på Kampementet om hon inte kunde tänka sig vara värdinna i sin lilla bostad för en av de andra på avdelningen. Jo, det skulle nog vara välkommet att ses till kaffe med dopp och då på det egna rummet. Anna-Marie S (låt oss kalla henne så) hade mycket vacker konst på väggen. Den väckte förstås min och den andra kaffegästens nyfikenhet.
Så började vi tala om tavlorna, om släktingen som varit konstsamlare och sen om både det ena och det andra. Anne-Marie sken upp över att någon visade intresse och började agera som den värdinna hon var på sitt egna rum. Det kändes faktiskt som vi lyftes alla tre av besöket.
Är inte detta något vi skulle pröva mer av, att stimulera till att bjuda hem, att inte bara träffas i de gemensamma, något anonyma utrymmena? Så vad behövs egentligen? Det behövs litet personaltid, en inbjudan och att någon stimulerar till att duka fram, tillsammans göra det litet festligt och vara med och facilitera/underlätta och leda samtalet och utbytet.
Jaroslaw Raubo, Silviasyster & undersköterska
på Kampementet/Attendo, Stockholm