Munhälsan försummas ofta hos personer med demenssjukdom. Följden kan bli karies, infektioner och svårigheter att äta. Tandäkaren Inger Wårdh betonar vikten av att vårdpersonal lär sig arbeta förebyggande.
Att borsta tänderna och gå till tandläkaren är något mycket personligt. När olika förmågor avtar i samband med demenssjukdom är sällan tänderna det första man bekymrar sig om. Många anhöriga orkar inte ta itu med detta eftersom tillvaron blir besvärlig på många andra sätt.
– Munnen är ett dolt utrymme. Så länge det inte syns något utåt, som att en tand gått av eller att man är svullen får ofta personen sköta munhygienen själv, säger Inger Wårdh, tandläkare och docent i äldretandvård vid Karolinska Institutet.
Det tar också tid innan tandsjukdomar utvecklats – det går sällan över en natt. Därför, menar Inger Wårdh, behövs regelbundna kontroller. Ända sedan 1999 har personer med stora omvårdnadsbehov rätt till årlig kostnadsfri munhälsobedömning och till nödvändig tandvård för sjukvårdsavgift. Det är en reform som kommit i skymundan, se faktaruta »
– Vi har ju en årlig bilbesiktning. Men tänderna kan få förfalla ifred hos den som inte själv längre inser att man behöver hjälp. Det är inte ovanligt att stora tandproblem upptäcks först när någon flyttar in på ett demensboende.
Ofta har personen tidigare haft en regelbunden tandvårdskontakt.
– Så kommer det en kallelse och så ringer kanske en anhörig och säger att det är inte så bra här hemma just nu, vi får avvakta lite. Det man egentligen gör är då att säga nej, för det blir ju inte bättre, påpekar Inger Wårdh.
Istället bör den anhörige berätta hur det ligger till för tandkliniken och be om att få hjälp och goda råd. För det är en fördel om den som har en demenssjukdom kan fortsätta gå hos sin vanliga tandläkare.
– Igenkänningsfaktorn är viktig. De känner igen sig på tandkliniken och det sitter lite i ryggmärgen att man ska gapa när man kommer dit. Skulle det inte fungera kan man få hjälp med en remiss till en klinik som tar hand om äldre och sjuka patienter.
Viktigast när man blir demenssjuk är förebyggande tandvård. Det gäller att försöka undvika stora behandlingar och att istället försöka hålla tänderna friska.
– Karies är den stora fällan, det gäller överlag för äldre. Man kan ha varit kariesfri i många år och plötsligt börjar det rasa iväg.
Muntorrhet, ofta orsakad av mediciner, ökar risken för karies. Småätande likaså. En annan komplikation att se upp med är svampinfektion i munhålan. Den beror oftast på dålig munhygien, torr mun i kombination med nedsatt immunförsvar.
Numera har många äldre personer kvar sina egna tänder. Tänderna har ett stort värde för den som drabbas av demens och man ska, av flera skäl, lägga ner extra krut på att bevara dem. Förlorar man sina tänder mister man sitt tuggmönster. Och en protes fungerar inte alltid som ett bra tuggredskap. Det är inte lätt att lära sig använda en avtagbar protes om man aldrig haft det förut – det är nästan omöjligt.
Som tandläkare har hon varit med om att träffa patienter där vårdpersonalen missat att personen har avtagbara delproteser.
– Jag har sett hemska exempel på proteser som nästan vuxit fast. Kanske ingen anhörig har vetat om det och ingen på boendet har upptäckt det. Detta är ett skäl till att det behövs munhälsobedömningar av tandhygienist.
Som i all annan omsorg om dem med demenssjukdomar gäller det att skapa en förtroendefull relation för att få hjälpa till och att hitta nyckeln till just den speciella personen.
– Sen kan man förstås ta till knep som att sjunga en stump och försöka göra situationen så trevlig som möjligt.
Men detta är naturligtvis svårt om det gör väldigt ont i munnen. Den som vägrar äta kan ha tandvärk eller inflammationer i munnen. Likaså kan aggressivitet och oro bero på smärta från munnen.
– Svullnad eller ett annorlunda ansiktsuttryck bör man också reagera på, säger Inger Wårdh.
Feber kan också bero på tandinfektion.
– Jag har som tandläkare fått många remisser där det står att nu har vi kollat allt – undrar om det kan handla om problem med tänderna. Kanske borde man ha kollat det lite tidigare, säger Inger Wårdh.
Kari Molin,
frilansjournalist