Nya rön duggar tätt, demenssjukdomar har blivit ett hett forskningsområde. Professor Bengt Winblad minns en helt annan tid men ser ännu hellre framåt.
Genom fönstret från sitt arbetsrum på Karolinska Institutet ser professor Bengt Winblad entrén till Huddinge sjukhus. Bara en trafikerad gångväg skiljer labbens provrör och datakörningar från klinikernas väntrum och patientundersökningar. Vetenskapen ligger nära praktiken, inte bara rent geografiskt. Många läkare, sjuksköterskor och arbetsterapeuter har genom åren korsat gångvägen och gått från kliniskt arbete till forskning – och tillbaka igen.
– Visst, och det är just så det ska vara. Det är ju detta som varit styrkan i svensk forskning, säger Bengt Winblad och slår entusiastiskt ut med båda armarna.
– Du kan komma till ett labb på kontinenten där det sitter 30 biokemister och molekylärgenetiker. Ingen har medicinsk bakgrund, ingen har mött patienters problem på nära håll. Risken med en sådan superspecialisering är att man tappar något.
Resursmässigt kan svensk forskning inte mäta sig med de stora nationernas. Ändå har den skördat stora framgångar, särskilt under 1980- och 90-talen. Bengt Winblad ser den starka kopplingen mellan vetenskap och praktik som den viktigaste förklaringen.
– Ta Losec. Eller signalsubstansen dopamin som ligger bakom Parkinsons sjukdom. Arvid Carlsson (fick Nobelpriset år 2000 för sina studier om dopamin red anm) var ju läkare och tog med sig observationerna från sina patientkontakter direkt in i labbet.
Även svensk Alzheimerforskning står sig mycket väl internationellt sett. Nya vetenskapliga rön inom området har duggat tätt sedan Bengt Winblad kom till Karolinska institutet för drygt 20 år sedan. Han ler förtjust när han berättar om de framsynta landstingsråden som lockade ner honom från Umeå universitet.
– De hade hört talas om något som hette Alzheimers sjukdom och att demens skulle kunna bli en stor fråga framöver.
På den tiden låg Stockholm långt efter Umeå inom demensområdet. Huvudstaden hade inte ens en professor i geriatrik.
– Som nytillträdd fick jag sitta i fönstret på fakultetsmötena, tillsammans med professorn i allmänmedicin, det fanns inga stolar till oss! Det säger lite om vilken status våra discipliner hade i mitten av 1980-talet.
Mycket har hänt sedan dess. Geriatriken blev med tiden Karolinskas största forskningsklinik. Idag satsar stiftelser och läkemedelsbolag, även utländska, stora penningsummor på svensk demensforskning, i hopp om att ökade kunskaper ska leda fram till nya verksamma läkemedel.
– Vi har satt demenssjukdomarna på kartan, menar Bengt Winblad och syftar inte bara på den framgångsrika spetsforskningen som han numera mest ägnar sig åt.
Det tvärvetenskapliga ”tänket” som Bengt Winblad tog med sig från Umeå universitet lät han prägla Stiftelsen Äldrecentrum redan från starten. Inom ramen för Kungsholmsprojektet – en studie som följde ett stort antal äldre personer över tiden – har studier bedrivits inom omvårdnad, psykologi (minnesforskning) och socialt arbete.
– Kungsholmsprojektet har gett oss massor med kunskap om demens och åldrandet i stort. Men det har även haft en annan effekt som jag tror är minst lika viktig.
Genom Kungsholmsprojektet kom sjuksköterskor och arbetsterapeuter in i forskningen. Efter disputationen spred de sina kunskaper vidare
som lärare på vårdutbildningar runt om i landet. Idag kan många av dem titulera sig lektor eller professor.
– För 15 år sedan stod ingenting om demens i kursplanerna. Idag finns disputerade sjuksköterskor inom området på Ersta, Sophiahemmet, Röda Korset, Karolinska Institutet och andra sjuksköterskeutbildningar, säger Bengt Winblad. Att demens kommit in redan på grundutbildningarna har givetvis höjt kunskapsnivån och måste ses som en oerhörd framgång.
Bengt Winblads roll i detta går knappast att överskatta. Sammanlagt 150 doktorander har han slussat till disputation. Han är forskningsledaren och inspiratören med entreprenörens egenskaper, en resultatinriktad ”doer” som vet hur man startar upp, knyter nätverk och lockar till sig utländskt kapital. Han söker samarbete över alla gränser, talar väl om läkemedelsbolagen och tycker staten är alldeles för passiv. Inför regeringens forskningspolitiska proposition har Bengt Winblad lobbat för en statlig satsning på translationsforskning.
– Med translationsforskning menar jag just närheten mellan basal grundforskning och klinik, att forskningens resultat snabbt kan komma patienterna till del och vice versa. Som det är idag finns inga resurser för klinikens personal att forska, det är tragiskt av flera skäl. Sverige är på väg att förlora sin viktigaste konkurrensfördel och riskerar att hamna på efterkälken.
– Idag finansieras all forskning här i huset av stiftelser, landsting och industri.
Bengt Winblad vill att staten satsar offensivt på denna typ av resurskrävande forskning. Så sker i flera länder på kontinenten. Swedish Brain Power-programmet som han själv leder (se faktaruta) har väckt stort intresse hos franska och tyska politiker.
– De inser vad demenssjukdomarna kostar samhället och kommer därför att kopiera vår satsning. Men till skillnad mot hos oss skjuter staten till stora medel under lång tid: 66 miljoner euro/år i Tyskland och 300 miljoner euro/år i Frankrike.
Kaspac är en annan forskningssatsning på Karolinska Institutet, finansierad av ett japanskt läkemedelsbolag. Dainippon Sumitomo Pharma betalar lönerna för 24 KI-forskare som utvecklar nya läkemedel mot Alzheimers sjukdom. På Geriatriska kliniken i Huddinge testas vaccin mot samma sjukdom. I sommar ska resultaten redovisas från det andra försöket. Bengt Winblad avslöjar inga preliminära data mer än att deltagarna klarat sig från allvarliga biverkningar som vid det första försöket skördade två människoliv.
Vaccin mot Alzheimers sjukdom; demensforskningen ägnar sig idag åt sådant man bara kunde drömma om för tio år sedan. När får den sitt första Nobelpris? Bengt Winblad:
– Det ligger nog inte alltför långt fram i tiden, om vaccinationsförsöken blir framgångsrika.
Text Magnus Westlander
Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Äldre i centrum, nr 1/2008