Dokumentation uppfattas ibland som något nödvändigt ont. Men faktum är att det kan hjälpa till att lindra och till och med förebygga svåra symptom. Så är det med BPSD-registret anser Cecilia Björklund, verksamhetschef på Ribbings backe äldreboende i Sollentuna.
BPSD står för ”beteendemässiga och psykiska symptom vid demens”. Dit räknas bland annat apati, ångest, motorisk rastlöshet, agitation och vanföreställningar. Det handlar alltså om en rad olika symptom som framför allt skapar lidande för den drabbade och ofta även oro på avdelningarna.
BPSD är vanligt förekommande på äldreboenden men till skillnad mot glömska och andra typiska demenssymptom går de i regel att behandla, även senare i sjukdomsförloppet. På en del håll sker det rutinmässigt med läkemedel, något som går stick i stäv med Socialstyrelsens riktlinjer. Men på Ribbings backes äldreboende ordinerar man i första hand omvårdnadsåtgärder anpassade efter varje person.
– I grund och botten handlar det om att ge en personcentrerad omsorg säger verksamhetschef Cecilia Björklund och understryker att BPSD-symptom är ett rationellt uttryck för att något inte står rätt till.
Utifrån bland annat levnadsberättelsen kan personalen få hjälp med vilka omvårdadssåtgärder som passar bäst för att behandla ångest, apati eller vilket symptom det nu handlar om.
– Visst, ibland är läkemedel nödvändigt, men för det mesta hittar vi omvårdnadsåtgärder som hjälper. Här är BPSD-registret ett bra och lättarbetat verktyg, säger Cecilia Björklund.
Ribbings backe äldreboende har 32 platser för personer med demenssjukdom. Mellan sex till åtta veckor efter inflyttningen brukar personalen känna personen så pass bra att en BPSD-skattning kan göras. Den brukar ta 45 minuter första gången, sedan en halvtimme vid varje uppföljning. Katarina Ruben Ahlén biträdande verksamhetschef, öppnar BPSD-registret i sin laptop för att demonstrera hur en skattning går till.
BPSD-registret innehåller tolv olika symptom (se högerspalt). För varje symptom som observerats hos personen anges hur ofta det förekommer och allvarligt det yttrar sig, till exempel apati: 2 gånger/dag och måttlig. Detta översätts automatiskt till en poängsumma som sedan illustreras i ett diagram.
Katarina Ruben Ahlén klickar på skärmen och tre staplar framträder. Varje stapel motsvarar ett symptom.
– För just denna person är stapeln för apati högst vilket innebär att detta symptom är allvarligare och/eller oftare förekommande än ångest och hallucinationer, säger hon och pekar på de båda andra lägre staplarna.
– När vi nästa gång gör en ny BPSD-skattning av personen, låt oss säga om två månader, får vi nya staplar som kan jämföras med de gamla. Då kan vi avläsa om de omvårdnadsåtgärder vi har prövat haft någon effekt, säger Katarina Ruben Ahlén.
Men innan lämpliga omvårdnadsåtgärder beslutas försöker man hitta tänkbara orsaker till symptomen. BPSD-registret innehåller en checklista med vägledande frågor, till exempel Har personen ont?, Får hon tillräckligt med mat och sömn? och Finns positiv social samvaro. Även personens medicinlista granskas. Det är inte ovanligt att de som flyttar in står på tio olika preparat eller fler.
– Kanske något läkemedel har biverkningar som framkallar symptomet. En del blir faktiskt lugnare av att lugnade medel tas bort. Men sådana bedömningar kräver samråd mellan sjuksköterska och läkare och en sjuksköterska är därför alltid med vid varje skattning, säger Cecilia Björklund.
I BPSD-skattningarna deltar även kontaktperson, administratör och ofta arbetsterapeut eller sjukgymnast. Administratören, som ofta är en undersköterska, är särskilt utbildad i BPSD-registret och den som matar in uppgifterna. Skattningen är annars ett teamarbete. Det gäller inte minst i det sista steget då man ska enas om vilka omvårdnadsåtgärder som ska prövas mot personens symptom.
– Alla i teamet har sina erfarenheter, ser saker utifrån sina perspektiv. Just därför blir det ofta fruktbara diskussioner runt personen. Vid varje skattning lär man sig något nytt, säger fysioterapeut Snezana Mirkovic-Kozak.
Verksamhetschef Cecilia Björklund intygar att så är fallet, det har hon märkt på flera sätt. Förr efterfrågade personalen oftare behovsmedicinering vid BPSD. Nu ser de först andra alternativ och prövar kanske korta promenader eller en stunds taktil massage.
– Och det var länge sedan vi tog in extrapersonal för att hjälpa en person med svåra symptom. Det beror inte på besparingar utan för att det helt enkelt inte har behövts, säger hon.
Ju fler BPSD-skattningar som görs desto mer erfarna blir personalen att identifiera olika symptom och hitta lämpliga omvårdnadsåtgärder. En svårare utmaning, anser Cecilia Björklund, är den som väntar efter att skattningen gjorts. All berörd personal måste känna till och utföra omvårdnadsåtgärderna på samma sätt, så gott det går. Detta sker inte automatiskt och på Ribbings backe arbetar ledning och personal mycket med att utveckla genomförandedelen.
I personalrummet på varje avdelning skrivs de beslutade BPSD-åtgärderna för varje boende upp på en whiteboard. Nyligen har personalen även börjat ”bocka av” när en BPSD-åtgärd utförs. Avdelningarna har valt olika sätt för detta men syftet är detsamma: att få mer tillförlitliga uppföljningar.
– Ta en person med ångest som ordinerats egen tid med personal, kanske halvtimmes högläsning tre dagar i veckan. Om uppföljningen visar att ångesten kvarstår, beror det på att högläsning inte hjälpte eller på att personalen bara hann med att läsa någon gång ibland?, säger Katarina Ruben Ahlén och fortsätter:
– Det är också viktigt att vi lär oss skilja på syftet med insatserna. En person kan ju ha taktil massage som ett led i en god omvårdnad, medan för en annan handlar massagen om att försöka lindra ett BPSD-symptom, säger Katarina Ruben Ahlén.
Uppföljningsdatum bestäms vid varje skattning. För boende som inte längre uppvisar BPSD görs ändå en skattning efter sex månader.
– Även om symptomet försvinner dyker det ibland upp igen eller också tillkommer ett annat BPSD-symtom när demenssjukdomen fortskrider eller det sker förändringar i vårdmiljön. BPSD blir man aldrig färdig med, det är något som man kontinuerligt måste arbeta med, säger Cecilia Björklund.
Magnus Westlander